Fil 2:5–11 Ärans konung på lidandets väg
Ibland kommer allt så nära. Paulus sitter fängslad mindre än tre decennier
efter att Jesus hade ”ridit in” i sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.
Paulus skriver ett glädjens brev till församlingsborna i Filippi som
säkert mindes Paulus dramatiska fängelsetid hos dem (Apg 16:25–34)
Paulus hade också då varit fängslad, och sjungit lovsånger i fängelset
till Gud. Vi vet inte vad han sjöng den gången, men i det brev han nu
dikterar citerar han en urkristen hymn. (Fil 2:5–11)
Den rikssvenska skalden och prästen Anders Frostenson har i sin tur skrivit en underbar
psalm utifrån samma text. Alltså, när vi sjunger Frostensons psalm För att du inte tog det gudomliga bygger den psalmen på ett bibelavsnitt som i sin tur går tillbaka till
en hymn i urkyrkan! Vi sjunger samma kärnfulla material som de första
kristna gjorde. Den hymn Paulus citerar är fantastisk. Frostenson har
i sin tur på ett snillrikt sätt formulerat konsekvenserna av det lidande
som Jesus medvetet går in i när han rider in i Jerusalem. Det måste ha
varit en stor glädje att få till den psalmen. Vad handlar den om? Vi ska
se närmare på den.
Törnekrona i stället för kungakrona.
För att Jesus ”valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är”. Gud blev
personlig. Vi ser Guds person allra mest i Jesus lidande. Jesus talade om
att han själv förhärligades och att Gud blev förhärligad i Jesus lidande
(Joh 13:31). Vilken tröst har det inte varit för många under seklers lopp
... Också för Paulus i fängelset.
Lydnad till sista blodsdroppen.
För att Jesus ”lydde fram till det yttersta, döden på korset, vet vi vad
seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är”. Gud är inte nyckfull utan
trofast. Guds kärlek driver honom själv in i den yttersta kampen. Och
i allt ser vi Guds verkliga väsen, hans sinnelag, hans seger över ondskan
när den visar upp sitt värsta ansikte. Vi ser Guds verkliga storhet när
han blir den minste av alla. Vilken drivkraft har det inte varit för många
under seklers lopp, också för Paulus när han tog del av hymnen i fängelset.
Ner i den djupaste smärta.
För att Jesus ”nedsteg hit till de plågade, ... de dömda, vet vi att ingen
ensamhet finnes mer, vet var Gud är”. Den mänskliga naturen vill synas,
bli stor, ärad och aktad. Jesus går en annan väg. När vi känner oss vara
lägst nere, övergivna av alla, så finns det en som delar smärtan och
plågan. Det visste Paulus. Därför kunde ett glädjens brev skrivas i fängelsemiljö.
Vi som i dag firar palmsöndag har facit. Folkskaran väntade sig en politisk
kung, som skulle befria dem från det romerska oket. Mantlarna
kastades som en hyllning framför honom. Palmkvistarna vajade som de
hade gjort 200 år tidigare när Judas Mackabaios hade tågat in i Jerusalem
efter att ha besegrat den syriska övermakten. (1 Mack 13:51). Den
befrielsen hade man sedan firat varje år vid Chanukka högtiden. Och
nu var befrielsen nära igen.
I dag vet vi mer. Jesus intåg handlade om något annat. En ännu större
befrielse. En befrielse från det som finns bakom allt ont. En seger över
synd, död och djävul. Inte att undra på att segertonen sedan också fanns
med i den urkristna hymn Paulus citerar.
Och med Anders Frostenson sjunger vi ut:
Därför skall alla sargade, döende, alla de dömda,
säga med alla heliga, saliga ...
Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit,
är och skall komma en dag bekänna det: Jesus är Herre!
Utdrag ur Boris Salo Andaktsbok, Boken innehåller också material för varje dag under kyrkoåret.