Varför väckte lärjungarna Jesus? Vi minns berättelsen. Vi kan den, tror vi. Problemet är att vi vet facit. Och kanske missar poängen.
Den kalla ostanvinden, allmänt kallad för sharkiye, drar hastigt ner över sjön. Den galileiska sjön ligger som staden Oslo i en gryta omgiven av berg. Den så lugna sjön är som i uppror. Vågorna slår in i båten. Den håller på att fyllas. Jesus sover. Rädsla griper tag om lärjungarna. Och de ropar ut: ”Herre hjälp oss, vi går under!” De väcker Jesus.
Ja, varför väckte de honom? Var det för att han skulle stilla stormen? Och rädda dem. Eller hur?
Nej, någon sådan tanke hade de nog inte. Markus beskriver händelsen detaljrikt. Det hela blev ett kroppsminne för Petrus.
Petrus hade berättat: Det var kväll. Jesus var trött. Det var vi som den gången tog hand om honom. Han låg redan i båten när vi skuffade ut den. Också andra båtar följde med. Och då kom den där virvelstormen. Jesus låg och sov på en dyna i aktern. Vi väckte honom. Vi behövde hans hjälp vid årorna och i kampen att få ut vatten ur båten. Och då hände det.
Han reste sig. Han hutade åt vinden som om den skulle varit fylld av all möjlig ondska. Och vinden, ja, den lade sig. Kan du förstå, den lade sig, det blev alldeles lugnt! Och så frågade han oss varför vi varit rädda? Om vi inte har någon tro? Vet du vad! Det var då först vi blev rädda! Rädsla och bävan gick från topp till tå. Vem hade vi riktigt med oss? Vi frågade oss vem han var som kunde stilla stormen och vågorna.
Vi behandlar ibland Gud som om han finns till för oss. Han yrke är väl att hjälpa. Ska han inte vara vår livförsäkring? När alla andra garantier och hjälpmedel prövats. Men, nej, Gud placerar vi inte i någon ask. Jesus hjälpte dem, javisst, men inte så att de kunde lägga sig ner på dynan och sova en stund.
De leddes in i livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Och svaret är alltid det samma: Han var mer än Petrus och de
andra föreställde sig. Han är mer än du och jag anar. Med Bibelns ord, allt från det tysta slaktade lammet till det rytande lejonet av Juda.
Vågar vi be till honom i vår nöd? Det är nämligen inte att ta fram
reservdäcket utan att be honom sätta sig vid ratten. Han agerar inte som vi tänkt. Han tar kommandot. Frestelsen är stor att vi räcker honom vårt facit, våra förslag till problemlösning och handlingsprogram. Men det är han som har facit, inte vi.
Javisst vågar vi. Det är vår enda möjlighet. Annars går vi under.
Himmelske Far
Tack för att du ser oss i nöden.
Vi ropar om din hjälp.
Bevara oss
från att utnyttja dig.
Du är Gud, inte vi.
Vi är dina tjänare, inte du vår.
Helgat vare ditt namn i våra liv,
kärt och fruktat.
Tack för din kärlek.
I Jesus namn.