Luk 7:36–50 Bön och tro
Tänk om en lättfotad barbröstad kvinna skulle komma stortjutande in i
kyrkan och där knäböja med alla de andra vid nattvardsbordet! Det är
något av det som händer i texten om kvinnan som tränger sig fram och
börjar kyssa Jesus fötter. En skandal av stora mått. Tänk att berättelsen
överhuvudtaget finns med i Bibeln. Det vittnar om trovärdighet i allra
högsta grad. En sådan här utmanande berättelse hittar man nog inte på
för att sätta in i en religiös text.
Berättelsen tvingar oss att tänka till. Om vår tro. Och hurudan tro vi
har. Skeendet avslöjar nämligen två olika slag av tro. En självsäker tro, som
håller Jesus och medmänniskan – och också sig själv på avstånd. Och en
bidande, generös tro, som känner sig själv och därför är tacksam över Jesus.
Jesus, ja. Han hade ett budskap både till fariseen Simon och synderskan.
Simon blir avslöjad. Kvinnan, hon hade redan ”avslöjat” sig i flera
bemärkelser.
Fariseen levde i den självsäkra tron där man har bilden både av
andra människor och Jesus klar. Det är så lätt att sätta människor i fack,
stämpla dem och därmed komma undan dem. Jesus hjälper Simon till
självinsikt. Det hörde till normal sed att åtminstone ge gästen möjlighet
att tvätta dammet av de smutsiga fötterna – om man inte lät slavarna
göra det. En hälsningskyss var lika vanlig som vår handhälsning och att
smörja gästens huvud med välgörande olja var uttryck för vördnad. Inget
av det hade Simon gjort. Varför? Han var avvaktande till Mästaren från
Nasaret. Bäst att inte låta honom komma så nära. Han hade antagligen
inbjudit Jesus för att få litet bakgrundsfakta och kanske få fast honom
på någon punkt. Och det tycker han ju att han lyckas med. Om den där
rabbinen är en profet så borde han veta vad för slags folk kvinnan är.
Kvinnan, ja. Hon hade tydligen träffat Jesus tidigare. Nu får allt som gäller
etikett stryka på foten. Måltiderna var ofta offentliga i den meningen
att man kunde gå och se vad som hände. Men inte kvinnorna. De fick
hålla sig utanför (jfr Mark 6:24). Men kvinnan trängde sig på, hon blir
stående vid Jesus fötter. Längre kom hon ju fysiskt inte, man låg ju till
bords. Tårarna faller över hans fötter, hon torkar dem med sitt hår.
Också det i sig en skandal. Bara ”lössläppt” kvinnfolk gick med utslaget
hår; om en gift kvinna gick med obeslöjat huvud hade mannen rätt
att begära skilsmässa.
Men för kvinnan finns inte mer några etikettregler.
Hon öppnar en alabasterflaska, smörjer Jesus fötter och kysser dem
häftigt. Berättelsen doftar sensualitet. För kvinnan är det inte sexuella
begär utan hjärtat som talar. Hon vet vem hon är, vad hon har gjort.
Därför söker hon upp Jesus. Hennes inre har börjat ana vad rening,
förlåtelse och upprättelse betyder. Hon har mött en man som inte såg
henne som ett objekt utan ett subjekt och hennes kärlek flödar i konkreta,
spontana handlingar som krossar allt konventionellt.
Och som ofta mynnar berättelsen ut i den allra viktigaste frågan: ”Vem
är han?”
Barmhärtige Gud
Tack för att du inte skyr verkligheten.
Hjälp oss att liksom kvinnan
våga vara ärliga mot oss själva,
se vårt behov av din hjälp och
som hon frigöras till kärlekens spontana uttryck.
Genom Jesus Kristus.