Joh 20:19–31 Uppståndelsens vittnen
Du Tomas var inte med. Därför har du alltid fått kallas för Tvivlaren.
Jag vill hellre kalla dig för den första bekännaren. Låt mig berätta varför.
Javisst, du tvivlade ordentligt. Om man ens kan kalla det tvivel. Du
räknade nog inte alls med möjligheten att Jesus skulle leva. Sannolikhetsprocenten
var noll. Så uppfattar jag åtminstone dina provokativa
ord om att du vill sätta fingret i såren i Jesus händer och din hand i Jesus
sida. Det var mer än snudd på oförskämdhet. Du överdrev grovt och såg
allt som otänkbart.
Men egentligen är jag glad att du uttryckte det du innerst kände.
Du förträngde inte tvivlet. Du kunde ju ha låtsats tro för att få vara
med i gemenskapen. Du kunde också ha tackat för dig och lämnat fanatikerna.
Men det gjorde du inte. Du blev kvar med dina funderingar,
sådan du var.
Och tänk att du fick bli kvar! Har du tänkt på den möjligheten att
de övriga skulle ha bildat en grupp för de sant troende där allt ifrågasättande
skulle ha varit portförbjudet? De andra föll, tack och lov, inte för
frestelsen att bilda den ”sanna” och ”rena” gemenskapen. Du fick vara
med, sådan du var.
En hel vecka hade gått. Dörrarna var fortfarande stängda. Då händer
det, som du inte hade räknat med. Jesus var där. Dörrarna var stängda
på grund av rädsla. Fridshälsningen behövdes också den här söndagen.
Men nu fick du del av hälsningen tillsammans med de andra. Jag undrar
vad du hann tänka. En blandning av fruktan, bävan, förhoppning
och glädje måhända? Jesus vänder sig till dig. Du får hans specialmöte.
Han förringar inte ditt tvivel. Han går inte som katten kring het gröt
utan han tar tag i dina tidigare uttalanden och hjälper dig till tro. Mer
behövde han inte göra. Du behövde inte vidröra honom för att få dina bevis.
Du föll på knä och knäböjde inför honom och gav söndagen
efter påsk embryot till den kristna trosbekännelsen. ”Min Herre och
min Gud.” Jesus gudomligförklarad. Du, Tomas, satte igång den process
som ledde till att vår trosbekännelse skriven med blodig fjäderpenna till
ljudet av lejonens skri på Colosseum började formuleras. Därför vill jag
kalla dig för den första bekännaren – men inte den sista.
Jag är full av förundran och förvåning. Hann du alls tänka desto mer
på vad du egentligen sa? Varje morgon bekände du att Herren Gud var
en. Bara en. Det fanns ingen annan. Du kände till alla de verop som
drabbat dem som upphöjt sig till Gud eller tillbad en människa. Och nu
befann du dig på knä framför den Jesus du vandrat med i tre år. Sett,
hört, tagit på. Jag ser med förundran hur en bekännelse mot alla odds
växer fram. Ja, Gud är en, men Fader, Son och Ande.
Käre Gud
Hjälp oss att handskas med tvivlet på rätt sätt.
Otroshjärtat söker sig bort från dig.
Det vill aldrig finna, bara söka.
Tvivlet, att vilja, men inte kunna tro
bär vi ibland med en gnagande oro.
Tack för att vi inte behöver förtränga det
utan får ge utlopp för det. Till dig vill vi bära det.
Bevara oss Herre, från att skapa trosmiljöer
där tvivlaren känner sig ovälkommen.
Hjälp oss att leva en sådan gemenskap som gör att
du vill bekänna dig till den och där genom ditt ord
och din Ande uppenbarar dig för den som kämpar.
Så att allt flera skulle få ta del i trosbekännelsens jubel.
I Jesus namn.