Rom 5:1–11 Trons grund
Det är förunderligt hur begrepp kan urvattnas. I ett lutherskt land har vi
lärt oss att man får det rätt ställt med Gud, blir så att säga rättfärdiggjord
av tro utan gärningar. Och så tänker vi kanske att det gäller att tro på den
rätta läran och på syndernas förlåtelse. Bara man nu sedan orkar tro och
kan tro! Och så händer det förunderliga att tron, trots allt tal om att det
inte handlar om gärningar, blir en prestation.
Det kan till och med bli så att Jesus inte behövs. Man kan förkunna
syndernas förlåtelse som något man kan ta emot utan att egentligen
vilja ha att göra med Jesus överhuvudtaget. Budskapet blir att bara man
tror på syndernas förlåtelse, eller på sitt dop eller sin tro så är allt bra.
Livet blir därefter. Det blir som att köra en bil utan motor. Man försöker
själv skuffa fram bilen med sina egna krafter. Kontakten till troslivets
motor, Kristus, är bruten. Det blir tungt, tråkigt och instängt att vara
kristen. Eller så struntar man i bilen helt och hållet. Man är ju redan
framme och har sin sak säkrad.
Att bli rättfärdiggjord av tro är något annat. Det är uttryck för liv, kraft
och dynamik. Så var det för aposteln Paulus och så var det för reformatorn
Luther. Paulus var totalt hjälplös när han vid Jesusmötet låg i vägdammet
på väg till Damaskus. Han måste till och med ledas in i staden.
Den så tidigare självtillräcklige fariseen såg sig nu som den störste av
syndare. Jesus mötte honom som han var. Livsmötet förvandlade Paulus,
den tidigare terroristen, till en kärleksmissionerande apostel. Luther i sin
tur hade kämpat sig dödstrött i sina försök att vinna tron, rättfärdigheten
och frälsningen. Men så får han, i sin så kallade tornupplevelse, se att allt
det han har försökt kämpa sig till har han redan fått i Kristus. Han får
som ett barn ta emot. Han förlöstes i sitt inre. Nåden förvandlade.
Tron är inte en idé, att ha en åsikt. Tro är relation. En relation till Jesus.
Det är inte tron som ytterst rättfärdiggör oss! Det är Jesus. Vi tar emot
det som Jesus gjort för oss genom tro. Vi blir inte rättfärdiggjorda på
grund av att vi tror utan vi tar emot Jesus som Frälsare och det han gjort
för oss. Rättfärdiggörelsen är knuten till Jesus verk och person. Han
rättfärdiggör och är själv vår rättfärdighet. Tron kan sägas rättfärdiggöra
bara i den bemärkelsen att den innehåller, omfattar och äger den skatt,
som är den närvarande Kristus. Kristus är reellt närvarande genom tron.
Tro är en livsgemenskap, inte bara försanthållande. Vi får Kristus själv
som gåva, inte ”bara” syndaförlåtelsen.
Det är viktigt att se skillnaden. Annars får vi en tro på läran – inte
på Jesus. Tron blir en egenskap vi tror oss äga. Rättfärdiggörelsen blir
då ett logiskt försanthållande, inte att äga både Kristi person och hans
verk genom tron. Kvar återstår en billig nåd som med Bonhoeffers ord
“befriar oss från Kristus” och “utesluter efterföljelsen”. Men nu är nåden
dyr, den har kostat Gud allt, hans egen Son och den är samtidigt också
slutet på alla våra försök att med egna medel förtjäna den.
Tron blir dynamisk och livsförvandlande. För kärlekens makt att förändra
är starkare än allt annat. Gud ser med välbehag på en genom
tron rättfärdig människa. Hon är ren, fullkomligt härlig i Guds ögon,
accepterad, upprät(t)ad och Guds vän. Gud är glad i henne; hon är
visserligen syndare i sig själv men dock rättfärdig i Kristus.
Tack Gud för att
du i Jesus gjort det så
att jag har det rätt ställt med dig.
Tack för att iklädd Jesus rättfärdighet
är jag lika skön för dig som Jesus.
Genom honom, han som är min rättfärdighet och helgelse.
utdrag ur Boris Salo, Andaktsbok