Luk 17:11-19 Tacksamhet
Jesus i gränslandet
Jesus befann sig på vandring. Han går längs gränsen mellan Samarien
och Galileen. Där i gränslandet har nöden fört människor samman. När
lepran drabbade hade härstamning och börd inte mer så stor betydelse.
Jesus möts av tio spetälska män; människor med förvridna lemmar, sår
och infektioner. En del av dem kan bara med knapp nöd använda händer
och fötter. De är klädda i trasor och ovårdade. De ropar ut, som
lagen påbjöd dem, ”oren, oren” för att varna folk.
Jesus i gränslandet, då som nu, i sådana trakter som vi människor undviker.
Nödens rop
De sjuka stannar på avstånd som lagen bjöd dem. Många har stämbanden
förstörda. De ropar ut ett hest: ”Mästare, förbarma dig över oss”.
Vad väntar de att han ska göra? Ge dem mat? – Ännu mer. De bär på
ett spirande hopp att han ska förbarma sig över dem, bota dem, som han
gjort med andra. Han hör.
Jesus hör också nu ett hest rop på hjälp.
Trons lydnad
”Gå och visa er för prästerna.” Det blir rörelse bland de tio. Vad menar
han? Ska vi gå och visa upp våra sår och bli bortschasade än en gång?
Hur vet vi att vi blir friska? Någon undrar kanske varför Jesus inte här
och nu botar dem. Men förtröstan på Jesus och hans ord vinner småningom.
Undret sker. Det blir glädje och stoj när de börjar märka förändringen
hos sig själva och varandra. ”Jag är ren, jag är frisk! Också
du! Vi alla!”
Att gå på Jesus ord är alltid riskfyllt – men alltid i någon mening friskfyllt!
Tacksamheten
En kommer tillbaka. Fötterna hade tidigare gett vika – nu hoppar och
dansar han av glädje. Han kraxar inte mera sitt ”oren, oren” utan prisar
Gud med hög och klar röst. Han blir inte som tidigare på avstånd utan
springer fram till Jesus. Han tackar och tackar. Tacksägelsen hade hittat
hem.
Gud, alla goda gåvors givare – tacksägelsens hem.
Var är de nio?
Jesus spanar förgäves efter de andra. Varför kom de inte tillbaka? Var
de redan uppslukade av förändringen som helandet innebar? Anade de
att Jesus ville något mer i deras liv? Förvandling, inte bara förändring.
Ville de bara ha gåvan, inte Givaren? Blev de förstelnade av stolthetens
lepra? Ingen annan kom än denne samarier – och samarierna som
beskylldes för att vara ett ohederligt och otacksamt släkte!
Tacksamheten saknas ofta där man tycker den borde finnas och dyker
upp där man minst av allt anar det.
Tacksamhetens multiplikation
Mannen får mycket mer än han kunde tänka sig. Han blir en upprät(t)
ad människa, upptagen på nytt i gudsgemenskapen av översteprästen
Jesus själv. Hans sinne som förr genomsyrats av ”oren, oren” förvandlas
och renas av Jesus ord. ”Jag är ren, friförklarad. Jesus har sagt så.” Ännu
mer tacksam stiger han upp. Ännu mer tacksam, hoppande och skuttande
går han sin väg.
Tacksamheten smittar av sig, förökas, blir en livsattityd och berikar livet
mångfalt.
Tack, himmelske Far,
för att jag har någon att tacka!
I Jesus namn