Lukas 2:22–32 Kristus, utstrålningen av Guds härlighet
Jag är liturg i en helt vanlig österbottnisk kyrka. Jag ser honom stå framför altaret. Han väntar att få knäböja med de andra vid nattvardsbordet. Jag vet att han av andra betraktas som litet enkel. Läpparna rör sig. Vi andra får del av hans förbön.
Det är natt. Husfar i villan vaknar. Han hör en svag röst. Gästen, den
grånade pensionären talar tyst i nattens timmar. Han talar med Gud. Han nämner alla som bor i byn. Bönevandringen går från gård till gård och bär ung och gammal, sjuk och frisk inför Gud.
Det är kväll. Några vänner, män och kvinnor samlas för att studera
Skriften. Händerna knäpps till bön som så många gånger förr. Plötsligt sänker sig bönens ande över gruppen när en av damerna stilla tackar Jesus för allt han är.
Jag ser många framför mig. Jag ser människor till vilka jag oftare skulle vilja säga: Välsignade människor – jag är så glad att ni finns. Ni stilla i landet.
Symeon var en sådan. Troget hade han gått upp till templet. Ibland
hade han blivit bedrövad. Slentrianen i växelläsningarna, bönerna och sångerna hade gjort honom illa. Ibland såg han igenom skenheligheten.
Men ibland hade han gått hem med förnyat mod och nytt hopp. En
längtan växte allt starkare fram: ”Tänk om jag skulle få se Messias!”
Längtan växte under bön inför den Helige till en förvissning: “Jag ska få se Messias.” Symeon hade lärt sig att vara lyhörd för Anden.
Nu var det som om en stilla röst skulle ha talat till honom. Det var med lätta, förväntansfulla steg den gamle den här morgonen kom till templet. Anden gjorde inte honom besviken. Symeons lovsång ljuder ännu i dag, till och med varje kväll i kompletorieläsningen världen över: “Nu kan jag dö, jag har sett frälsningen, ljuset som uppenbaras för hedningarna och härligheten som ges åt Israel.”
Symeon fick ett möte med Jesus
Jag tänker på dig, som går med en längtan i ditt liv. En längtan efter något mer. Kanske det är en diffus längtan att få hjärtats tomhet fyllt med liv.
Och jag tänker på dig, som längtar efter väckelse i din närmiljö,
i din församling och i vårt land. Hämta inspiration från Symeon. Släck inte din längtan! Guds Ande har tänt den. Bär den fram till levande Gud!
Vårt land behöver många som Symeon. Kyndelsmässodagen trängde på 400–talet i Rom undan en hednisk fest som var full av tro på skrock och olycksdagar. Ljus, som tidigare hade tänts till romerska gudar, tändes nu som en påminnelse om Jesus. I dag är risken överhängande att det motsatta sker. Jesusljuset med bud om förlåtelse och frid trängs undan av moderniserat skrock i olika former.
Därför behövs ljuständare. Är du beredd att vara en av dem?
Tre prinskandidater fick i uppdrag att fylla en tom lada med något material på en begränsad tid. En skyfflade in jord som fanns i en hög utanför ladan. Bara ett hörn fylldes. Den andre fyllde rummet med halm. Knappt halva rummet hann han fylla. Den tredje tog med sig en tändsticksask. Han gick in i rummet, tände på ett ljus. Och hela rummet fylldes ...
En gammal andlig sång ger en innerlig bön:
O att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O att all världen redan funne
den frid, som hör Guds rike till!
Utdrag ur Salo, Andaktsbok. Boken innehåller också fördjupning av veckans tema. En text för varje vardag. Eventuell beställning kan ske via webshopen. (nu endast 15 €)
En av dagarna innehåller följande berättelse om att vara "ljuständare".
Jag hade besökt församlingens dagklubb, kyrkans barntimme. När
andakten inleddes tände ett barn ljuset. Jag fick hedern att släcka ljuset när andakten var över. Jag försökte visa mig okunnig och svängde ljussläckaren fel väg – till barnens förtjusning. Prästen visste inte det de visste – hur man ska släcka ljuset!
Efteråt berättade ett av barnen med stor inlevelse för dagklubbsledaren: ”Han försökte släcka ljuset med
bakändan!”
Ja, visst behövs det ett och annat ibland för att få sprätt
också på nutida lärjungar. Eld i baken är ju en möjlighet, men nog är det förstås ännu bättre att ha Jesusljuset i hjärtat som en drivkraft i livet ...