https://soundcloud.com/user-323989426/sexagesima-karlek
Lyssna på eller läs andakten för Fastlagssöndagen om kärlek,
det mest missförstådda begreppet av alla. Om jag också är textens fader, eller kanske just därför (!), så tycker jag att den är viktig! Som tidigare är dagens andakt hämtad ur Salo, Andaktsbok
Kärlek Fastlagssöndagen
1 Kor 13 Guds kärleks offerväg
Fastetiden står för dörren. Vi öppnar dörren och möts av en klar, ren och fräsch atmosfär av kärlek. Paulus ord om kärleken, kärlekens lov, är som en frisk fläkt som vädrar bort det unkna och själviska kärleksbegrepp som vi ständigt utsätts för. För kärleken är mer missförstådd än något annat här i världen.
Vi hör om kärleken som en känsla. ”Jag känner för dig.” Man kan tala om att älska choklad, att älska att se någon förödmjukad och däremellan att älska på bordeller. I seriösa vetenskapsprogram kan kärleken mellan man och kvinna beskrivas som ”en varm mycket stark positiv känsla för någon, en känsla som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå”. Pseudonymen Georg Sands vilseledande ord från 1800–talet citeras ofta. ”Man kan inte befalla över kärleken. Därför kan ingen förebrås för att han blir förälskad, eller för att han upphör att älska.”
Jag läste Søren Kierkegaard och blev förvånad över min egen reaktion. ”Kärleken är en plikt, en uppgift, en kallelse”. Jag, impregnerad av vår tids syn på kärlek, opponerade mig. Men så insåg jag: ”Så är det ju!” Om kärleken är en känsla som kommer och far är Bibelns uppmaningar till kärlek helt onödiga, ja felaktiga. Men Georg Sand hade fel. Det visar Guds ord, tillika med hjärnfysiologi och erfarenhet. Kärlek är något man kan lära sig och bli bättre på.
Javisst, förälskelsen är en känsla. En fin sådan. Men förälskelsen är inte det samma som kärlek. Där förälskelsen blir beskrivningen av kärlek och normen för vad kärlek är lever man farligt. Förälskelsen gör oss blinda. Man skönmålar den andre, är ”drogad”.
Hjärnfysiologin har kommit underfund med att förälskelsen finns i den del av hjärnan där vårt undermedvetna finns. Vi kan alltså inte rå över att den drabbar oss, men vi kan förstås besluta oss för vad vi gör med den.
Kärleken däremot finns i de delar av hjärnan som har att göra med
handling, vilja och engagemang. Søren Kierkegaard hade rätt. Den är en plikt. Vårt största uppdrag i livet är att älska Gud och vår medmänniska. Jesus säger: ”Du ska älska”.
Kärlekens lov är porten in i fastetiden. Den är en härlig beskrivning
– inte av en romantisk kärlek – utan av en handlande, aktiv kärlek som inte söker sitt, som uthärdar, som inte ger igen, som är seg, som kämpar till slutet. Den är inte blind, den ser, den öppnar våra ögon för medmänniskan och hennes behov. ”Den botar närsyntheten så att den andre inte längre framträder suddigt. Den botar långsyntheten så att möjligheten att komma nära en annan människa blir en välkommen inbjudan.” (Eugene Peterson).
Och eftersom vi är skapade för kärlek påverkar det också vårt känsloliv. Både när vi gör det som är kärleksfullt och låter oss
älskas utsöndras de goda hormonerna. Och omvänt. När vi gör det som är fel eller blir utsatta för kärlekslöshet aktiveras stresshormonerna i oss.
Kärleken är inget mindre än livets DNA, livets väsen. Därför är fastetiden så viktig. Vi ser i Jesus den lidande kärleken personifierad. Vi låter oss älskas för vi vet ... det var för vår skull han sade: ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Fastetiden som öppnar sig hjälper oss att se vad kärlek är och lär oss att älska. Kärlek lever av att kärlek se. Kärlek lever av att kärlek ge.
Paulus ord är radikala. Om vi sätter in nutida benämningar för det
han skriver får vi följande utmanande bön:
Helige Fader, all kärleks källa.
Fattas kärleken är all homiletik och retorik,
karismatik, dogmatik och diakoni,
ja, till och med martyriet ingenting värt.
Låt fastetiden bli en resa där vi förvandlas
av din kärleks offerväg.
Genom Jesus, din kärlek till, för och i oss.
ur Salo, Andaktsbok