Matt 22:1–14 Jesus sändebud
Bröllop har alltid varit en viktig händelse. Det gällde också den kultur
där Jesus levde. Jesus använde ofta bilden av bröllop i sin förkunnelse och
gjorde det med en oerhörd djärvhet. Han talade om sig själv som brudgummen,
en bild som annars användes om Gud!
Texten berättar om ett
mycket märkligt bröllop. De inbjudna gästerna vägrar att komma fastän
självaste kungen ställer till stort bröllop för sin prins. Man är fräck nog att
säga nej. Det blir hårda bud: mord, nya inbjudningar och utkastning av
den som vågade träda in i festen utan bröllopskläder. Jesus anknyter till
aktuella strömningar i tiden. Man ville inte delta i regentens bröllopsfest
eftersom det innebar att man understödde hans förtryck. Beskrivningen
av den despotiske kungens handlande är också det tidstypiskt.
Jesus använder alltså en händelse som kunde ha hänt under hans tid
och låter det bli en bild av vad som är på gång där han förkunnar. En
liknelse har oftast en poäng, vi ska inte försöka hitta tillämpningar till
alla detaljer. Gud är framför allt ingen despot. Men liknelsen satte igång
tankar då och gör det fortfarande.
• Vilka (sken)orsaker finns i dag till att säga nej till Guds bröllopskallelse?
• Allt är ordnat. Nattvardsbordet är dukat till fest. Kommer vi?
• Duger evangeliets bröllopskläder, Jesus försoning, eller vill vi komma
i egna kläder?
• Många utsända tjänare misshandlas också i dag.
• Gud är fast besluten att det skall bli bröllop. När är bruden redo?
Det kristna budskapet är ett glädjebud. Eller som missionspredikanten
Verner Söderström en gång sade så fint, stilla och lugnt: ”Vi kallar till
bröllop, inte till begravning.” Glädjen motiverar. Jag tänker på kvinnan
som första gången blev farmor. Hon berättade hur hon ville omsluta hela
världen i sin famn.
Som vigselpräst ser jag ofta hur bröllopspar stolta träder fram till altaret. ”Se vem jag funnit? Tänk att hon/han utvalt mig bland alla de andra. Jag känner mig älskad och älskar!” Budskapet bär budbäraren. Så var det också för maratonlöparen som löpte från
Maraton till Aten med budskapet ”vi vann”. Budskapet gav kraft. De första kristna sade när motståndet var hårt. ”Vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört.” Vi får ha samma stolthet över att tillhöra Kristus. Berömmelsen finns i honom och över honom. Frimodigheten
har en tendens att börja avta när vi börjar se på oss själva. Det är honom
vi får presentera, inte oss själva.
Budbärarna är olika. Sättet att frambära budet är många. Har du hittat
din plats i sändebudskedjan? Hur ska någon kunna tro om ingen berättar,
frågade Paulus och så är det också i dag. Ibland kan det sägas om
någon ”att han är en så god kristen, han talar aldrig om sin tro”. Och
visst är det sant att livet är det bästa sändebudet. En kristen är den Bibel
världen läser. Men vi kan inte dra oss undan det muntliga vittnesbördet.
Vi har olika gåvor, somliga har gåvan att evangelisera, men alla som tror
på Jesus har uppdraget att vittna om sin Frälsare. På det sätt som Herren
leder. Finns det egentligen någon större glädje och förmån?
Herre,
Tack för dem som fått vara sändebud för mig.
Hjälp och led mig så att jag i min tur
i ord och handling kan bära budskapet vidare.
Till Jesus ära. I hans namn
utdrag ur Boris Salo, Andaktsbok