Jag har undersommaren som jobbonär haft en del förrättningar i framförallt Pedersöre församling på grund av rådande prästbrist i församlingen. Inte minst jordfästningarna har varit många. Jag vill i några inlägg dela några reflektioner. I det här första vill jag lyfta fram tre ”korgar” som jag ofta använt och finner så heltäckande. De inrymmer såväl den avlidnes och de närvarandes hela liv med dess hela spektra. De tre korgarna finns i litet olika format.
Kopplat till de tre skovlarna mull: 1. ”Av jord är du kommen” (skapelsens och livets hälsning med allt vad det inneburit för den avlidne.) 2. ”Jord skall du åter bliva” (syndafallets och förgängelsens hälsning med livets sårbarhet, söndring och död). 3. ”Jesus Kristus, vår Frälsare ska uppväcka dig på den yttersta dagen” (uppståndelsens och de nya möjligheternas hälsning).
Kopplat till frågan om livets mening 1. Livet har en mening 2. Det är inte en mening med allt som sker 3. Det kan bli en mening också i det svåra och det kommer att bli en slutgiltlg sådan
Kopplat till livssynen 1. Vi får bejaka livet 2. Vi får bejaka smärtan 3. Vi får bejaka hoppet här och nu och inför evigheteten
Kopplat till våra känslor 1. Vi tackar för det goda 2. Vi sörjer det onda och svåra 3. Vi ger inte upp. Kristus har segrat över döden.
Alla korgarna har samma ursprung, trosbekännelsen med de dess tre trosartiklar med tro på Gud som vår Skapare, Frälsare och livgivare.
”Korgarna” har för mig personligen blivit en hjälp att förena den avlidnes och våra liv med vår kristna tro och en kristen verklighetssyn. Och de skyddar från att jordfästningstalet blir en minneskrönika över den avlidnes liv.
För börjar vi präster försöka oss på det så far det nog oftast fel. På flera sätt. En stark koncentrationen på genomgången av den avlidnes liv kan aldrig bli rätt. Alla har ju sina egna personliga minnen och olika livsbilder av den avlidne. Och risken till en glorifiering av den avlidne är alltid stor. På tal om det en liten anekdot. En förbrytare, känd av alla, skulle jordfästas. Brodern till den avlidne uttryckte förhoppningen till pastorn att något gott skulle sägas om den avlidne. Pastor sade i sitt tal:” ”Ja, vi vet ju alla, att jämfört med sin broder så var han en god människa!” Tillbaka till saken. Ju mera detaljerat jordfästningstalet är ju mera tar man bort det som borde få delas vid minnestunden. Där är platsen för att minnas, för att så hedra den avlidne och bearbeta sorgen. Helst i form av korta talturer! Kanske ibland bara en mening där man sitter. Men det mest allvarliga är ännu inte sagt. Koncentrationen på genomgången av den avlidnes liv förhindrar mycket av det som ett jordfästningstal ger möjlighet till, allt det som ryms i de tre korgarna: Vägkost i sorgens landskap. Reflektioner, när döden kommer oss nära, över vad som är viktigt i livet (relationer). Guds närvaro och varandras närvaro i sorgen. Frågeställningar om livets mening och lidandet som den avlidnes eventuella sjukdom aktualiserar. Det kristna uppståndelsehoppet. Trygghet inför egen död och inför Guds domslut, en trygghet som inte består i vår godhet utan i Guds nåd i Kristus. I bästa fall får då en jordfästning förmedla hopp, sann tröst, ge undervisning, vara väckande, stärka och skapa tro.
