Tjugofjärde söndagen efter pingst
Matt 22:15–22 Medborgare i två riken
Som bondson lärde jag mig att det är viktigt att lasta hö på skrindan
ordentligt. Man fick inte hem höet om höskrindan lutade åt något håll.
Då hjälpte det inte hur bra kvalité det var på höet. Bilden har talat till
mig många gånger. Man kan ha så fel fastän man har rätt. Det gäller
också den här söndagens tematik. Jag vill söka balansen med hjälp av
två satser.
En kristen är mer hemma än någon annan.
Livets är Guds. Skapelsen är hans. När man ser att det finns en Skapare
får man en ökad motivation att ta vara på livet. En kristen ser Guds
skaparhand i naturen och tror på en Gud som i Jesus Kristus konkret
satt sina fotspår på vår planet. När Gud så konkret har gjort sig hemmastadd
i världen, hur skulle inte den som tror på honom göra det!
Miljövård, arbete, samhällsengagemang är ”kristet” i allra högsta grad,
något en gudstjänstfirande församling bekänner sig till varje söndag när
man tar del av trosbekännelsen på en Gud som skapare. Att sortera
avfall, arbeta, aktivera sig politiskt, rösta i politiska val, engagera sig i
den tredje sektorn, gå på en motionsrunda och sköta om kroppen, delta
i en äktenskapskurs för att vårda parrelationen, ta hand om barn, allt
det och mycket, mycket mer får sin motivation utifrån att vara hemma
i livet och världen.
Ofta glömmer man att den judisk-kristna synen på tillvaron är grunden
för den moderna vetenskapen. Vetenskapen och dess arbetsmetoder skulle
aldrig ha kunnat växa fram ur en österländsk syn på tillvaron och verkligheten.
Om man anser att tillvaron bara är en skenföreställning, maya, och
inte lagbunden i sina strukturer utan beroende av tidigare återfödelser
och dess karmalag blir det svårt med samhällsutveckling. Där man däremot
ser att skapelsen har sina givna lagar och att en Skapare finns bakom
dem så ges grundförutsättningarna för vetenskaplig forskning.
Och samtidigt. Det finns också en annan sida av saken.
En kristen känner sig mer främmande än någon annan.
Det har kommit något gudsfrånvänt in i hela tillvaron. En nedbrytande
kraft, en isande kall nordanvind går genom hela tillvaron som gör att en
kristen känner främlingskap. Hemmet har fått en inkräktare. Man ser
hur livet slås sönder. Man förstår Jesus vrede när han såg hur sjukdomen
bröt ner en människa (Mark 1:41), hans gråt vid en kär anhörigs grav
(Joh 11:35), hans upprördhet inför det andliga avfallet i Jerusalem (Luk
19:41) och hans verop inför en andlighet som begränsar och förstör livet
(Matt 23). Syndafallets konsekvenser genomsyrar allt. Men ändå. Det
får inte leda till världsfrånvändhet. Man vet ju att Jesus kom för att
restaurera och frälsa.
Låt oss ta arbete som exempel. Gud arbetade och satte människan
i arbete att förvalta livet. När Gud sade om sin på skapelse att ”allt
var gott” så gällde det också arbetet. Arbete är till sitt väsen livsbefrämjande,
karaktärsdanande och förvaltande. Syndafallet ledde till att
det kom in något främmande i arbetet: svett och möda, åkrarnas tistel.
Jesus själv arbetade. Han var förtrogen med det. Han använde ständigt
vardagsbilder som visade att han uppskattade det människor gjorde i
sin vardagskallelse. Allt det står i skarp kontrast till den antika synen
som såg arbete som något tarvligt och smutsigt, slavgöra. Jesus gick in
under all förbannelse. Han tog på sig syndafallets alla konsekvenser i sin
kropp. Han frälste livet till vad det ska vara. Det gällde också arbetet.
Jesus tog alltså bort udden av det onda, också i arbetet. En kristen får
därmed se på arbete som något välsignat, som något som Gud skapar
och upprättar. Vi får gå in för att göra allt i Jesus namn väntande på den
nya tillvaron där all svett och möda är borta, också i arbetet.
Tack Gud för jorden, tack för himlen,
hjälp oss att gör mer himmel på jord.