Luk 11:14–23 (Mark 9:17–29) Jesus segrar över ondskans makter
Skulle Jesus ha haft rum i dagens kyrka? Debattens vågor skulle gå höga
om de händelser som evangelisterna berättar om skulle äga rum mitt
under en högmässa i dag. Jag tänker till exempel på den händelse Markus
berättar om: En pojke kastas omkull av onda makter, han skär tänder,
tuggar fradga, blir stel som en pinne och faller ner, till synes livlös.
Ett enkelt sätt att lösa problematiken är att säga att det var den tidens
sätt att se på sjukdom. I dag räknar vi inte med onda andar som då. En
sådan förklaring gör dock våld på texten och är på kollisionskurs både
med den kristna verklighetsuppfattningen och nutida erfarenhet.
De bibliska texterna skiljer på sjukdom och besatthet. Jesus botade
de sjuka, men drev ut onda makter. När kristen tro möter ockultism och
satansdyrkan händer samma sak som i texten: våldsamma fysiska fenomen
men också harmoni när utdrivande i Jesus namn fått ske.
Det går inte heller att komma undan realismen i Markus berättelse.
Man kan inte annat än förundras över Markus realistiska djärvhet i
skildringen. Han berättar att Jesus i hela tre utrop uttrycker sin förvåning
och direkta frustration över lärjungarnas otro. Jesus tålamod höll
helt enkelt på att tryta över lärjungarnas oförmåga att tro. Och Markus
skriver så om kyrkans ledare, de som skulle ha auktoritet över det onda!
Ja, detaljerna är många. Det är en ögonvittnesskildring. Den intensiva
händelsen var ständigt levande inför Petrus ögon. Ofta hade han
berättat det åt Markus. Han minns hur anden i pojken blev orolig när
pojken närmade sig Jesus. Han minns hur pojkens far målande beskriver
det ondas framfart i pojkens liv. Vi får höra Jesus diagnostiserande fråga
och pappans svar i hans stora nöd. Vi får ta del av Jesus uppmuntrande
ord om trons möjligheter och mannens utrop. Pappans tro på Jesus hade
fått sig en törn när Jesus lärjungar inte kunde hjälpa pojken. Nu undrar
han om Jesus kan hjälpa. Jesus uppmuntrar mannen när han säger att
allt förmår den som tror och med de orden syftar han ytterst på sig själv.
Mannen tar fasta på Jesus ord och ropar om hjälp. ”Hjälp mig att tro,
du som har all tro.” Nu var det inte pojkens besatthet som var det stora
problemet för mannen utan hans egen otro.
Frågorna tränger sig på när man tar del av händelsen. När är vi nutida
lärjungar orsak till att människors tro på Jesus får sig en törn? Och i
mötet med den alltmer öppna ondskan – kan vi som kristen kyrka undvara
den kraft som finns i Jesus Kristi namn? Självfallet inte. Men hur
hålls vi på vägen? C S Lewis talade på sin tid om de två dikena: att se
onda andar överallt och att förneka existensen av onda makter. Livet
är ingen lekstuga. Livet är ingen dans på rosor. Livet är kamp på liv och
död, inte bara vid dödsögonblicket. Det onda är aktivt. Det vill oss illa.
Det vill förstöra våra personliga liv, så in osämja i hem och församlingsliv
och slå sönder goda samhällsstrukturer.
Men Gud är god. Gud vill dig gott. Jesus frågar efter dig. Här på jorden
var hans kunskap begränsad. Han frågade ”hur länge har det varit
så med honom?” I dag hos Fadern vet han hur du har det. Men han vill
likafullt att du liksom pojkens far ropar ut ditt nödrop. Och han, inte vi,
går i närkamp med den yttersta ondskan.
Kyrkan är kallad att utöva Jesus auktoritet. Lärjungarna undrade över
varför de inte kunde hjälpa pojken. Jesus svar anger att det inte handlar
om tro på metoder, utan om att leva i hans ledning. Det gäller också i
dag. Och att veta i vems namn det onda ger vika. Med sångens ord:
Vi har härlig seger, vi har härlig seger, seger i Jesus namn
Alla onda andar, alla onda andar, vika i Jesus namn.
Vem kan Jesus makt förstå, Jesus kärlek likaså?
Uti namnet, Jesus, Jesus, seger i Jesus namn.