Luk 15:11–32 Förlorad och återfunnen
Kan det vara världshistoriens mest bekanta berättelse? Jag tror det. Till och med serietidningen Fantomen har gjort en egen version av den, placerad i Vilda Västernmiljö. Jag tänker på berättelsen om den väntande, springande, omfamnande pappan. Eller som den ofta kallas: liknelsen om den förlorade sonen. Eller som den kanske borde heta: berättelsen om de två bortavarande sönerna.
Den är otrolig. Men för att förstå den måste vi veta litet, ja inte om Vilda Västern, utan om den kultur den berättades i och varför. Jesus berättar liknelsen för att förklara varför han umgås med sämre folk.
Jag föreställer mig att det fyra gånger går ett sus av förvåning och chock genom åhörarskaran när Jesus berättar liknelsen. Jesus låter oväntade saker hända för att få fram sitt budskap. Därför finns den bevarad.
Den första chocken. En ung man går till sin far och vill ha ut sitt arv. Folket protesterar. ”Så kan man bara inte göra. Det är att dödförklara sin far.” Mannens handlande visar vad synd är. Synd är otro: att veta att Gud finns, men inte vilja ha honom som Gud. Eller som en serie i tidningen IltaSanomat illustrerade det. En ung man Sami säger till sin vän munken. ”Jag tror inte på Gud!” Sedan fortsätter han och frågar: ”Tror du Gud blir arg!” Just det, han visste nog att Gud finns, men han ville inte att Gud skulle vara Gud i hans liv. Synd är otro.
Den andra chocken. Jesus berättar hur mannen försöker pressa allt ur livet. Han söker sig till det klassiska: vin, kvinnor och sång. Men så börjar det gå utför, som så ofta när pengarna är slut. Mannen börjar nämligen vakta svin och har det till och med sämre ställt än de. Han skulle vilja äta svinmat. Folket slår sig för bröstet av bestörtning. Svin var ju oheliga djur för judar. Att äta griskött var otänkbart. Syrierkungen Antiokus IV hade några århundraden tidigare försökt tvinga judar att äta svin med många martyrer som följd. Och nu måste sonen vaktasvin och önskar att få äta deras mat! ”Nej, nej, nej!!” Jesus vill med sitt ordval säga att mannen faller så djupt som en människa överhuvudtaget kan falla. Ännu idag är svingårdanas antal få i Israel. De som finns måste dessutom vara upphöjda någon meter från jorden så att svinen inte rör vid markytan och smutsar ner den! Berättelsen om mannens öde visar på syndens konsekvens: destruktivitet.
Den tredje chocken. Jesus berättar att mannen börjar fundera på att återvända hem. Jag föreställer mig att folkskaran protesterar, om inte högljutt så åtminstone i sitt inre. ”Där hemma har han inget att göra. Han har ju redan tagit ut allt!” Jesus säger att mannen kom till besinning. Ordagrant skriver Lukas att ”han kom till sig själv”. Det är fin definition av vad syndabekännelse är. Att inse, erkänna och säga som det är. Bortförklaringarnas, generaliseringarnas tid och den tid när man skyller på andra är förbi. Man tar sitt livsansvar.
Den fjärde chocken. Mannen är på väg hem. Smutsig, trasig, hungrig. Pappan ser honom på långt håll. Det är som om han skulle ha spanat dag efter dag. Folket väntar andlöst på vad Jesus ska säga. Nu blir nog pojken säkert avvisad en gång för alla. En ordentlig örfil, en spark i baken, det vore det rätta. Men till folkets förvåning får de höra att pappan tappar all värdighet, springer emot sonen, kyssar och omfamnar sin svinluktande son. Och ännu mer. Pappan avbryter pojkens önskan om att få arbeta som slav. Han ger honom nya kläder, skor på fötter som vittnar om att sonen är en fri man, inte en slav. Han får ringen på fingret, sigillet som tecken på att han igen har del i pappans egendom och kan göra affärer i hans namn! Och det blir fest. Syndaförlåtelse – ja, det är upprättelse, att få börja på nytt som om inget skulle ha hänt.
Tack Gud för att berättelsen är bevarad. Vi önskar så att det ofta skulle få bli änglajubel. Tack för att du i Jesus har sökt upp oss. I hans namn vi ber.
utdrag ur Salo, Andaktsbok