Luk 2:41–52 I Guds hus
Guds hus – vad är det? Vi tänker spontant på kyrkobyggnaden. Jesus gick med Maria och Josef upp till templet. När de efter mycket om och men hittade tolvåringen i templet hör de honom säga med förvåning i rösten: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” Jesus kopplade samman Guds närvaro med en plats, templet. Det var där som Guds shekinah, Guds härlighet brukade uppenbara sig. Så tänkte en äkta jude.
Tjugo år senare. Samme Jesus påstår något oerhört. Han själv är templet. Där han är finns Guds härlighet. Där två eller tre samlas i hans namn är han med sin skekinah närvarande. Oberoende av var man samlas.
Ytterligare drygt tjugo år. Paulus skriver till människor som var vana
att se templet som något av det mest värdefulla som fanns på jorden. Man förknippade templet i Jerusalem med Guds närhet, närvaro och härlighet. Och ändå, eller rättare sagt just därför, ropar aposteln ut till de kristna: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande?” (1 Kor 6:19) Och med stor förundran frågar han den kristna gemenskapen samma sak: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?!” (1 Kor 3:16) Paulus var inte ensam om den insikten. Petrus skriver att de Jesustroende inte bara är som kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk utan också ett andligt husbygge. (1 Petr 2:4–10) Något mera radikalt kan man inte tänka sig! Byggnaden, templet i Jerusalem var inte mer det viktiga. Templet är inte en plats. Det är människor!
1500 år senare. Reformatorerna med Luther i spetsen gav en klassisk definition: ”Kyrkan är samfundet av de heliga, som i sanning tror på Kristi evangelium och har Guds helige Ande.” Eller också sagt: ”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.” Kyrkan är inte en institution, inte en organisation, inte ett speciellt samfund, inte sakramenten och inte prästerskapet. Kyrkan är människor och en gemenskap. Men inte vilken gemenskap som helst utan en gemenskap som bärs av evangeliet och sakramenten.
Ytterligare 300 år. Den danske skalden N F S Grundtvig skriver om
Guds hus. Hans psalm handlar om kyrkobyggnaden som stått i århundrade efter århundrade. Han uttrycker tacksamhet över byggnaden med tanke på allt det som där händer. Men så så bränner det till i psalmens tredje vers.
Vi är Guds kyrka, Herrens hus,
uppbyggt av levande stenar,
där under korsets milda ljus,
dopet och tron oss förenar.
Om vi ock möttes endast två,
bygga han vill och bo ändå
hos oss med hela sitt välde.
(Psb 165:3)
Två hundra år senare. I dag. Du är kyrkan. Och jag. Men framför allt
tillsammans.
Utdrag ur Salo, Andaktsbok