Joh 6:24–35 Livets bröd
Vi har nått en viktig rastplats mitt i fastan. En plats med djärva näringsrekommendationer.
En rastplats med ett vägskäl där ena vägvisaren visar liv, den andra död. Man kan tycka att Jesus medvetet spetsar till saker och ting. Går det inte bara att vara så där måttligt intresserad, så där lagom kristen? För Jesus är det mer än så. Hans anspråk är oerhörda:
”Jag är livets bröd. Jag är det levande brödet som kommit ner
från himmelen. Jag är av kött och blod, en verklig människa, som ger
mitt liv för världen. Ett bröd ska ätas. Den som äter mig, han ska leva.”
Orden från Kafernaum är gamla, men aktuella. De går hand i hand med
motivationspsykologins rön om vad det är som vi människor behöver
för att leva.
Människan behöver något att leva av.
Motivationspsykologin talar om en känsla av autonomi. Det handlar om
mer än yttre frihet. Autonom kan man vara i fängelse och bunden kan
man vara trots yttre frihet. Skillnaden beror på vad man lever av. Jesus
sade att hans bröd var att göra Faderns vilja. Det gav honom mättnad.
Det finns mycket bröd som inte mättar. ”Vad blir det av ett folk som
har det här som sin morgonbön”, undrade jag när jag befann mig på
metrostationen i Stockholm och bläddrade i gratistidningar som innehöll
egentligen bara nöjen, sexuella anspelningar, kändisar. Svaret är
ytbrändhet. Man orkar inte leva, trots all yttre välfärd. Kosten är urusel.
Jesus säger med eftertryck att liv, det är att leva i hans gemenskap.
Människan behöver något att leva för.
Motivationspsykologin talar vidare om kompetens, att känna att man
gör skillnad. Enbart yttre belöningar ger inte någon tillfredsställelse.
Må bra hormonerna infinner sig när man styrs av inre motiv. Låter det
bekant? ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen men få betala med sitt liv.
Den som vill vinna sitt liv, ska förlora det, men den som förnekar sitt liv för min och evangeliets skull, han ska vinna det.”
( Mark 8:34–36). Jesus visste varför han levde: för att ge sitt liv för världens
skull. Hans liv fortplantas. Det lever vidare i den som äter honom,
i den som lever i hans gemenskap.
Människan behöver någon att leva med.
Det tredje människan behöver är tillhörighet. Vi lever i en tid som kännetecknas
av individualisering. Talet om självförverkligande på bekostnad
av andra och språkvetarnas iakttagelser hur vårt språk förändrats
och blivit mer självcentrerat är symptom på det. En farlig väg. En väg som
går på kollisionskurs med livet självt eftersom vi är skapade till gemenskap.
Individualism är motsatsen till personalism. Individ kan man vara
på egen hand, men en person i gemenskap med andra.
Gemenskap är nyckelordet i Jesus fastetidsväg. Ensam fick han gå för att skapa gemenskap mellan Gud och människa och människa och människa. Gud vill
gemenskap. Gud är en treenig gemenskap. Han har ”skapat” gemenskap.
Därför vill den onde på allt sätt slå sönder gemenskapen. Jesus
lärde oss att be om vårt dagliga bröd, inte mitt. Vi är varandras bröd. All
gemenskap börjar med att ge. Så är det med Gud själv. Ta bort givandet
och bara ensamhet återstår.
Himmelske Fader,
du som gett oss det himmelska mannat
livets bröd, Jesus Kristus.
Vi ber för alla som inte har något att leva av,
något att leva för
och någon att leva med.
I Jesus namn.
Utdrag ur Salo, Andaktsbok. Boken innehåller också fördjupning av veckans tema. En text för varje vardag. Eventuell beställning kan ske via webshopen.