Lusten att berätta.
Ord skapar, berättelser lever, vi hör ord och ser berättelser.
Berättelser har alltid fascinerat mig. Intresset föddes redan när jag som liten pojke deltog i församlingens juniorgrupp. Nils, en man mitt i livet, brukade alltid läsa en berättelse för oss, och hans historier väckte något i mig. Något som senare i livet kom att utvecklas till en egen berättarlust.
En berättelse påverkar inte bara åhöraren, utan också berättaren. Jag minns ännu glädjen när jag som tonåring fick gestalta en av de vise männen och proklamera julens budskap. Jag har senare tackat ungdomsledaren flera gånger för förtroendet jag fick. Det engagemanget blev nämligen ett kroppsminne som kom att forma mitt liv. Efter det har berättandet bara fortsatt. I slutet av 1990-talet kom jag i kontakt med Alpha, en kurs i den kristna trons grunder. Kursen frigjorde berättarglädjen hos mig. Det samma gällde memoreringen och berättandet av Markusevangeliet.
Konfirmander, gudstjänstbesökare och kursdeltagare har fått
höra roliga och mera seriösa berättelser. Och jag antar att familjemedlemmar till lust och leda hört mig berätta samma historier flera gånger...
Materialet till den här boken har grott i mig en längre tid och det var
en kyrkoherdes önskemål om en presentbok att använda vid uppvaktningar som blev startskottet. Boken följer Karl-Edwin genom hans olika livsskeden. Berättelsen är fiktiv, men bygger på många självupplevda händelser, inte minst de gånger farfar figurerar i texten.
Jag tycker att liknelser och exempel fungerar bättre för inlärning än
abstrakt bevisföring. En bild säger som bekant mer än många ord. Tack Ivana för illustrationerna och tack Sonja för den grafiska utformningen, med er hjälp har berättelserna ramats in. Med hopp om att det kända uttrycket ska besannas:
Dit visa ord och siffror inte når. Vi ser, hur sanning i sällskap
med en saga med lätta steg in genom hjärtat går.
Boris Salo
