ISBN 978-952-5607-53-6, 2022, Hård pärm, 150 s.
Kortromanen Sällsamt lyser sorgen tar läsaren till ett fiktivt 1700-tals Frankrike där huvudpersonen förlorar sin närmaste familj i en olycka. Hon reagerar kraftigt men hittar så småningom en väg framåt. Hon stiger på minnets stenar och skapar en bro att vandra på till de älskade.
... en säregen och djärv roman om en tid av uppbrott i en kvinnas liv, i ett samhälle som tar sina första steg mot moderniteten." Maria Antas, FL i nordisk litteratur, Senior advisor på Statens kulturråd, Stockholm. Se hela introduktionen nedan.
Det är länge sedan jag läste en finlandssvensk roman som slog mig som så fri, skriver Ylva Perera i Hufvudstadsbladets recension 16.7 av Maria Lindh-Hindsbergs bok "Sällsamt lyser sorgen".
Hon skriver, vilket också kommer fram i rubriken att Sällsamt lyser sorgen är en märklig bok i djupt positiv bemärkelse.
Reportage om boken på Yle ”Det finns hopp, man behöver inte gå i cirkel hela tiden” – Maria Lindh-Hindsberg debuterar med en roman om en kvinnas sorg över en förlorad familj https://svenska.yle.fi/a/7-10029208
Litteraturredaktör Marit Lindqvist recenserar boken och intervjuar Maria Lindh-Hindsberg på Yle Vega i Vega Dag måndag 27.2. kl 13https://arenan.yle.fi/poddar/1-3559563
"Jag känner hur jag sugs med i "Sällsamt lyser sorgen". Skildringen går genom märg och ben hos mig. Bild för bild rullas upp för mig som i en film av Ingmar Bergman och Klaus Härö. Så jag rycks obarmhärtigt med i "Sällsamt lyser sorgen". Karaktärerna träder fram mera påtagliga än i dagens verklighet. Jag måste lägga ifrån mig boken. .. Ur vilka källor öser författaren hink efter hink med vatten som läsaren smakar på ur sin kupade hand? ... På baksidan av omslaget kan man läsa att den handlar om en fiktivt Frankrike på 1700-talet. Likväl kunde handlingen ha varit förlagd till 2000-talet. Människan är sig lik under århundradenas gång.
Maria Lindh-Hindsberg har lyckats väl med sitt ämne. Den är en gripande bok i förlustens landskap men även med en glimt av glädje och förtröstan. Även om sanden av timglasen har runnit ur så kan man vända på dem." Utdrag ur recension i God tid, 1/2023. Benita Ahlnäs.
Se hela recensionen! HÄR
Maria Lindh-Hindsberg är född och bosatt i Sibbo. Hon har studerat journalistik, teater- och litteraturvetenskap i Helsingfors, Stockholm och Paris. Maria har bland annat verkat som teaterkritiker på Hufvudstadsbladet och på Dagens Nyheter. Hennes sista arbete var som språkstöd för den finlandssvenska pressen. Hon är nu sjukpensionerad.
Maria Lindh-Hindsberg, Sällsamt lyser sorgen
INTRODUKTION
Maria Lindh-Hindsberg har skapat en – milt uttryckt – ovanlig roman. Plats, epok och språkhantering skiljer sig från det mesta i samtidslitteraturen, både inom finlandssvensk och sverigesvensk romankonst. Riskerna är ansenliga i att skapa en miljö som ligger så långt borta från det för läsaren förtrogna. Hur mycket tidsmarkörer behöver berättelsen? Hur skapa liv i en plats ur det förflutna? Hur lösa det dilemmat att romantidens karaktärer inte kan använda eller anspela på psykologiska fenomen ur läsarens samtidshorisont? Hur gestalta tankevärldar som styrs av andra paradigm än modernitetens?
Maria Lindh-Hindsberg har löst de här klassiska frågorna kring den historiska romanen med en litterär ton och hantering som är imponerande. Den historiska dimensionen är ständigt närvarande, medan språket rör sig i en lätt anakronistisk, men konstnärligt övertygande riktning. Genom att skapa ett språk som inte är för historiserande skapas en litterär illusion som stimulerar läsaren, det uppstår en iver att hitta fram till nästa överraskande formulering.
På ett mera övergripande plan skapar även den narrativa bågen en läslust: den växer ut från den lilla världen till den stora, och äventyr läggs till äventyr. Den lägger sig nära 1800-talets klassiska äventyrsromaner, det är t.ex. möjligt att höra en återklang av Topelius Fältskärns berättelser (!). Det episodiska, den oförskräckta undersökningen av världen, de förskjutna perspektiven när man ställs inför det främmande – allt detta, och mer därtill – hanteras med säkerhet i tempo, så nödvändigt för en roman med stark framåtrörelse.
Utgångspunkten för romanen är förlust genom död; en make och två barn har dött i en våldsam olycka. Sorgen efter dem är bedövande tung att bära, men den ger också den modiga, nyfikna och fördomsfria änkan Marie-Melanie ett alldeles nytt och fritt rum att förutsättningslöst undersöka. Läsaren får ställa sig sida vid sida med henne i en rörelse som är både fysisk, mental och religiös på samma gång; nivåerna vävs dessutom vackert in i varandra i ett flertal av känslomässiga register.
Trots att sorgen är romanens utgångspunkt finns det också en munterhet i tonfallet (också på den punkten påminner Sällsamt lyser sorgen om pikareska 1800-talsklassiker) som är rent förtjusande. Gärna följer jag med på Marie-Melanies allt mer djärva resor, och jag vill nyfiket ta del av hennes kunskapstörst och undersökning av kvinnlig identitet. Detta är en säregen och djärv roman om en tid av uppbrott i en kvinnas liv, i ett samhälle som tar sina första steg mot moderniteten.
Nacka, den 21 juni 2022
Maria Antas
FL i nordisk litteratur, Senior advisor på Statens kulturråd, Stockholm
Låt inte sorgen göra dig hård som trä.
En svår skilsmässa, ett årtal karvat in i en kyrkbänk i Frankrike och en cykelolycka som ledde till döden – det här är några händelser som fick Maria Lindh-Hindsberg att skriva en roman om att förlora allt och kanske hitta en tro.
25.10.2022 kl. 11:09
- 0 reaktioner
Maria Lindh-Hindsberg sitter hemma i köket i Gesterby, Sibbo och tittar nästan förvånat på en hög med böcker – hennes färska roman Sällsamt lyser sorgen som precis kommit ut på förlaget Vibosa.
Vad var det som fick henne att skriva en roman som utspelar sig i 1700-talets Frankrike, en roman som börjar med att huvudpersonen Marie-Mélanie de Lasalle förlorar både man och två söner i en plötslig och brutal olycka?
– Texten har legat i byrålådan i många år. Jag började skriva på den för över femton år sedan, några år efter skilsmässan från min dåvarande man, som var fransman. Den var så plötslig och brutal att jag i ett år grät nästan varje dag. Jag upplevde att jag i ett slag förlorade allt: min man, min möjlighet att få barn, ett land och en kultur.
Att romanen utspelar sig på 1700-talet känns lite skrämmande också för henne själv – vad vet hon egentligen om 1700-talet? Men det ligger en historia bakom.
– Efter skilsmässan var jag på retreat i ett franskt kloster. Jag satt i en kyrkbänk där någon ristat in årtalet 1732. Där satt jag i samma bänk och med samma Gud och tänkte: ”Oj! Nu delar vi bänk en liten stund.”
Att skriva om 1700-talet och en alldeles annan sorg än en skilsmässosorg var också ett sätt för henne att skapa en distans till det som skett i hennes eget liv.
När mormor dog i en olyckaMånga författare bearbetar egna livshändelser i romaner, så också hon själv. En annan händelse som det kanske finns spår av särskilt i den brutala olyckan med en vagn i början av boken, och de sargade kropparna efter den, handlar om hennes mormor.
– Jag växte upp i Paipis i Sibbo tillsammans med min mamma och min mormor. De var min familj, mina två vuxna. När jag var sex år dog min mormor plötsligt efter att ha kolliderat med en lastbil med sin cykel.
Hon minns inte att hon skulle ha sörjt då – barn är kanske inte så bra på att sörja, eller också kommer sorgen ut på andra sätt, funderar hon. Hemma pratade man sällan om cykelolyckan efter att den skett.
– Så kanske jag bearbetar den med den här romanen.
Romanens huvudperson Marie-Mélanie reagerar på förlusten av sin familj med att bli stum. Hon ligger på ett klostersjukhus i ett rum tillsammans med andra tysta.
– Hon har en psykosomatisk reaktion, liksom jag själv reagerade kraftigt psykosomatiskt på skilsmässan. De där vågorna av obehag som sköljer över henne har jag upplevt själv.
Hon är också intresserad av varför en människa reagerar genom att bli tyst. Hon lider själv av abduktor spasmodisk dysfoni, en sjukdom som leder till att stämbanden hamnar i ett kramptillstånd och det blir svårt att producera tal.
– Jag vet om en person som slutade prata efter att hennes son dog. Också jag själv har ibland fått höra att min sjukdom är psykisk. I boken finns en sjukhussal med kvinnor som inte kan tala – alla av lite olika orsaker.
Vill förbli mjukI boken söker sig Marie-Mélanie de Lasalle till sjukhusets bibliotek och läser en vetenskaplig artikel om en flicka som känner att hennes hud förvandlats till trä.
– Den artikeln finns och den har jag läst! Jag tänker att Marie-Mélanie kanske är rädd för att sorgen ska förvandla henne och göra henne hård. Det kunde vara en väg för henne att gå: att bli bitter och lite träaktig. Men hon går inte den vägen. Hennes hjärta förblir mjukt.
Kristen tro och dess tolkningar får stort utrymme i boken.
– Det beror på att tron ligger nära mitt hjärta. Jag tror att människor hade mer tro på 1700-talet än idag, så det är också ett sätt att få ha med mer präster och mer diskussion om tro på ett naturligt sätt. Jag ville utveckla tanken på att en Gudstro inte betyder att man är beskyddad från alla olyckor och allt det fruktansvärda som kan drabba oss i livet.
I boken börjar Marie-Mélanies tro förvandlas. Den blir mindre institutionaliserad och mer personlig.
– Jag ville också spegla tankar som jag själv kan ha och vilja ställa till Gud. Till exempel: Har jag gjort något fel när något hemskt händer i mitt liv?
Tycker du om din huvudperson?– Ja, jag tycker om henne för att hon inte blir hård, och för att hon reagerar med kroppen som jag själv ofta gjort. Jag tycker också om att hon är lite knäpp och spontan, som att hon vill till Paris för att se genom en stjärnkikare. Jag tycker också om att hon är lite avvaktande till Gud först, och sedan mot slutet börjar öppna sig.
– Jag tror att det händer bra saker i hennes liv om hon låter dem ske. Jag önskar att jag haft någon som kunde ha sagt till mig då jag mådde som sämst att mitt liv ännu kommer att bli riktigt bra.
Sofia Torvalds