©2018 by ViBoSa. Proudly created with Wix.com

Boris Salo, Den tomma ramen. En själavårdsbok. ISBN 978-952-5607-41-3

 

Jag ser boken som andlig vägledning, en själavårdsroman. Handlingen utspelar sig i en bestämd kyrkobyggnad. Trots det riktar boken sig till alla, oberoende av var man har sin kyrkobänk, eller om man är utan.”

 

"... en historisk berättelse och en stark själavårdsbok. .. En uppbyggande själavårdsroman kombinerad med historiska fakta som passar både ung och gammal." Stiftssekreterare Mirva Sandén i tidningen Nyckeln. (Se hela recensionen nedan)

 

 

Salo B. Den tomma ramen. En själavårdsroman

€20,00Pris
  • Larsmo kyrka byggdes år 1787. Kyrkobyggnaden i den öster­bottniska skärgården är en pärla. Bygget var en prestation av församlingsborna. Något väsentligt saknades ändå. Det skulle dröja mer än sextio år innan en altartavla fyllde den ram som sattes dit redan från början. Penningkistan var nämligen tom. Tystnaden talar, så också en tom tavelram. Som kyrkoherde i Larsmo församling åren 1988–2003 kom jag ofta att reflektera över altartavlan och dess budskap, men också över hur det kunde ha känts att som församlingsbo år efter år möta en tom tavelram. Jag kom aldrig ifrån tanken att kanske det funnits en väggmålning där tidigare. Tavlan i dag omges ju av väggmålningar. Jag fick hjälp av kyrkvaktmästaren och församlingsrådets viceordförande att ta ner altartavlan. Och vad fann vi? Bara grånade bräder. I sextiotvå år hade försam­lingsborna i Larsmo alltså blivit påminda om att något saknades på grund av brist på ekonomiska medel. När altartavlan hade varit på plats i 150 år skrev jag en fiktiv berättelse som jag läste upp vid en församlingskväll. Den här texten, nu avsevärt kompletterad, baserar sig på den berättelsen. Jag har tagit mig konstnärlig frihet att låta den dag församlingen fick sin altartavla ge reflektioner över frågeställningar som tavlan och dess omgivande konstverk aktualiserar. Berättelsen är alltså helt fiktiv men har en historisk ram. De historiska uppgifterna finns nämnda i slutet av boken. Några händelser från min egen tid i församlingen är också inbakade i berättelsen. Jag ser boken som en andlig vägledning, en själavårdsbok som, trots att den handlar om en bestämd kyrkobyggnad, riktar sig till alla, oberoende av var man har sin kyrkbänk eller om man är helt utan. Förord
    ”Mamma vad är krig?” Plötsligt hörde Ingmar ordet ”stupa”. Han
    visste ingenting men blev rädd då han såg de vuxna gråta. Vad var
    det som hände? Frågor utan svar följde med och var om möjligt ännu
    svårare än sanningen. ”Mamma, varför kommer inte pappa hem?!”
    Alla ”varför” samlade sig i den lille Ingmars tankevärld. Han blev
    orolig och rädd, kunde inte sova. För de vuxna var allting så självklart,
    men de orkade inte sätta sig in den lilla pojkens oro så han låg
    vaken på kvällen och längtade efter pappa.
    Vi lever i en tid med stora motsättningar där kriget hänsynslöst
    dödar där det går fram. Familjer flyr för att rädda livet, barn far illa
    och flyktingströmmarna ökar. Vi står hjälplösa och betraktar förödelsen.
    Det är inte länge sedan vårt eget land drabbades hårt av kriget.
    Den som upplevde krigstiden glömmer nog aldrig den fruktan som
    grep både yngre och äldre.
    Min avsikt med den här boken är att bidra till förståelsen av barnens
    frågor i en tid då nästan ingen satte sig in i deras inre oroliga
    värld. Frågor blev utan svar och barnens rädsla möttes inte. Barn
    hörde ordet krig men visste inte vad det betydde.
    Jag vill föra oss vuxna in i barnens värld, och med de minnen jag
    har, skapa förståelse för hur vi kan möta barnen i deras begränsade
    tankevärld. Boken riktar sig till hela familjen. Den vill också visa på
    vad landets självständighet innebär och skapa medkänsla för barn
    som far illa i krig men också annars i vårt fredliga samhälle.
    Boken leder också läsaren in i barnens värld med spännande lekar
    och uppfinnings rikedom, i en tid då lekarna var traditionsbundna
    från tid till tid. Enkla lekar kunde skapa spänning där både flickor
    och pojkar levde sig in i lekens tävlingsmoment. Den fina smala ån
    som den tiden var vattenrik och ren bjöd in barnen på fina upplevelser
    vid simstranden och forsen gav möjligheter till fiske på olika
    sätt. Ångloken var spännande när de kom frustande och pojkarna
    hittade på äventyrliga saker som kunde bli farliga när fantasin sattes i
    verklighet utan de äldres vetskap om vad barnen utsatte sig för.