©2018 by ViBoSa. Proudly created with Wix.com

Salo B, Att upptäcka Vägen – om trons uppkomst och utveckling, 2010. Andra upplagan,  40 sid. Mjuk pärm.
ISBN-978-952-5607-17-8 

 

Boken ingår i ViBoSas lilla. Lättfattligt och kort om stora saker.


En bok i andlig vägledning. Livet föds - Boris Salo skildrar hur man på olika sätt kan föras in på den kristna livsvägen. Livet växer - författaren visar hur tron kan stagnera, men framförallt växa.

Salo B. Att upptäcka vägen. Om trons uppkomst och utveckling

€7,00Pris
  • Vägen                                                                                                

    1. Att hitta hem                                                                                             

    Uppfostringskristen                                                                                     Omvändelsekristen                                                                                      Livskris-kristen                                                                                           

    Nådehjonskristen                                                                                           

    2. Att gå Vägen                                                                                                 

    Barnatro                                                                                                         Lagiskheten                                                                                            Tonårstro                                                                                                        Otro                                                                                                       Vuxentro                                                                                                        Svärmeri                                                                                                   Seniortro                                                                                               Synkretism                                                                                                 Efterföljelse                                                                                                       

  • Det var i början av 1970-talet. Jesus från Nasaret var åter aktuell. Jesusbilder prydde pärmen på världens mest kända tid­skrifter. Långhåriga hippies med haschpipa blev kristna. Jesus-rörelsen svepte från det varma Kalifornien in i Nordens många gånger kalla och formella kristenhet. Ungdomar drogs med via lättillgängliga sånger, klar kristocentricitet och Andens nådegåvor.

    Också vi i Kristna Skolungdomsgruppen i Jakobstad berördes. Jesus debatterades på rasterna i skolan. Vi läste i David Wilkersons bok Korset och stiletten om hur narkomaner blev kristna. Café Tomas välkomnade ungdomar från gatan. Vi åkte förväntansfulla till Förbundet Kristen Skolungdoms höstdagar i Tammerfors. Jesus-folket från USA vittnade. Den andliga atmosfären var stark. En av kvällarna slutade med att ett hundra­tal tonåringar låg på knä och överlämnade sig åt Jesus. För många blev det en livsavgörande kväll. En del av dem är idag kyrkoherdar och predikanter.

    • det sista tillfället skulle några berätta om hur man upplevt dagarna. Av någon anledning hamnade också jag i elden. Många kunde vittna om starka upplevelser. Men vad hade jag att berätta? Jag hade varit kristen så länge jag kunde komma ihåg. Jag minns att det jag hade att säga kändes så futtigt.

    Frågan fanns ständigt där. Är jag en riktig kristen? Hade jag överlämnat mig helt? Det fanns ju inget förr och nu i mitt liv, ingen påtaglig övergång från mörker till ljus. Ibland kändes det nästan som om man först borde ha blivit åtminstone alkoholist, kanske ännu hellre knarkare, och sedan komma till kristen tro, som den då aktuella sångaren Jan Sparring kunde vittna om.

    Många undrar, liksom jag då gjorde, om den egna tron duger. Jag vill därför i den här boken delge tankar kring hur tron på olika sätt kan växa fram i våra liv och sedan också utvecklas; att hitta den kristna trosvägen och att vandra på den med andra ord.

    • Själva ordet är intressant. Att vara kristen kallades i urkyrkan att ”höra till Vägen”. Ordet betecknade både den kristna tron och de som bekände sig som kristna. När Lukas berättar om Paulus som är på väg till Damaskus för att fängsla de kristna skriver han att Paulus avsikt var att söka dem som hörde till Vägen, män eller kvinnor (Apg 9:2). Andra ställen där ordet används är Apg 19:9, 23, 22:4, 24: 14, 22. Bibelforskningen antar allmänt att urkyrkan hade hämtat ordet från Gamla testamentets värld. De första kristna var ju förtrogna med den judiska bildliga använd­ningen av ordet ”väg”. Det nya i urkyrkan var att uttrycket också fick beteckna de kristna som gemenskap. Ordet fungerade alltså även som en sociologisk term.

     

    Den här boken består av två delar. Först ger jag en beskrivning av hur vi på olika sätt kan ledas till en kristen tro. Jag belyser det genom en djupdykning i ett kapitel ur Apostlagärningarna, en psaltarpsalm och några vittnesbörd från idag. Den andra delen skildrar hur livet på Jesusvägen kan växa, utvecklas, men också urarta.

     

    Tillbaka till ordet ”väg”. Uttrycket växte spontant fram i och kring urkyrkan. Det fanns förutom ordets förankring i en judisk tradition mycket benämningen kunde an­knyta till. Följande kan nämnas.

     

    • Jesus kallade till efterföljelse. Att leva med Jesus från Nasaret var från första början att vara i rörelse, inte att stilla sitta och filosofera.
    • Att följa Jesus innebar helt konkret att röra sig på stigar och vägar.
    • Ordet anger att man inte är färdig. Man är på väg. I den meningen är det en synonym till ordet lärjunge; man lär sig hela tiden. Det var de tolv första lärjungarnas erfarenhet i allra högsta grad. Evangelierna, framför allt Markusevangeliet, visar att det inte var lätt för Jesus att få lärjungarna att förstå vem han var och den väg han skulle vandra.
    • Ordet antyder också att man är på väg mot ett mål: Det eviga livet.
    • Jesus hade själv talat om att vägen som leder till livet är smal (Matt 7:14). Det finns med andra ord möjligheter att villas bort från vägen, eller utifrån vår referensram, att hamna i diken. Ordet antydde följaktligen också att det var viktigt att man befann sig på vägen.
    • Jesus talade inte bara om vägen utan han sade sig vara vägen. Han talade inte om en väg bland många, utan om sig själv som vägen i bestämd form, den väg som leder till Fadern (Joh 14:6).