Vem är Anden? Sjätte söndagen efter påsk

Ef 1:15–23 Väntan på den heliga Anden

En söndagsskolklass skulle gestalta Fadern, Sonen och Anden i form av ett rollspel. När turen kommer till barnet som skulle gestalta den helige Ande hände ingenting. Då säger ett av barnen: ”Han som skulle spela Anden är borta i dag.” Ja, så kan det vara ibland. Den kristna undervisningen har ibland varit tyst om Anden. Det är lättare att föreställa sig Gud som skapare. Och berättelserna om Jesus är konkreta. Men Anden? Det låter så diffust.

Ja, vem är den helige Ande? Den helige Ande är Gud, en person i treenigheten tillsammans med Fadern och Sonen. Med fornkyrkan bekänner vi att ”en är Gud och Fadern av vilket allting är, en är Herren Jesus Kristus genom vilket allting är och en är Anden, i vilket allting är.” Fadern är källan, Sonen är kanalen för denna källa och den helige Ande är vattnet som flödar genom denna kanal. Fadern är i himlen, Sonen på hans högra sida, men Anden är utgjuten på jorden. Han är som Jesus säger en annan Hjälpare.

Anden är hos oss som en talesman, advokat, hjälpare, tröstare och lärare. Den helige Ande är vårt livsområde, vår livsprincip och kraftkälla.

Att vara kristen är att låta sig styras av den helige Ande. (Rom 8:14) Vi får hissa seglen och låta Andens vind blåsa i stället för att ro på i egen kraft.

En oerhörd resurs. Det är omöjligt för någon av oss att skriva Shakespeares romaner. Det är omöjligt för oss att leva som Jesus. Men om Shakespeares snille skulle bo i oss skulle det vara annorlunda och tänk om Jesus ande skulle ... Ja, just det! Den helige Ande innebär något oerhört för den kristne och församlingen.

Anden som uppväckte Jesus från de döda bor i oss! Vilka resurser! Det knakar i Paulus språk när han ber förde kristna i Efesos. Han ber att de ska förstå den överväldigande kraft (det grekiska ordet som gett dynamit och dynamo används) och den Guds “styrkas krafts energi” som finns i den som tror (Ef 1:19). Aposteln radar upp tre substantiv (bl.a. orden som vi har i energi och krater) efter varandra så att det knakar i språket.

Så föddes också kyrkan under den första kristna pingsten i en ”kärleksexplosion” i den helige Andes kraft. Anden är inte bara en kraft. Anden är Gud, en person i treenigheten. Att se den skillnaden är oerhört viktigt. Om Anden bara skulle vara en kraft så skulle vi kunna kontrollera den. Vi skulle vara stolta över att äga den. Vi skulle känna oss överlägsna dem som inte har den. Men nu är den helige Ande en person, som vi i ödmjukhet får överlåta oss åt och lära känna. Vi ber att Anden får äga mer av oss.

Anden gör levande, skapar liv. (Joh 6:63) Allt det som ges oss av Fadern genom Jesus Kristus förverkligas av Anden. Som en modern ortodox teolog, Ignatios av Latakia, formulerat det: ”Utan den helige Ande vore Gud långt borta, Kristus stannar i det förflutna, evangeliet är död bokstav, kyrkan är bara en organisation, auktoriteten är dominans, mission är propaganda, liturgin är besvärjelse, kristet handlande är slavmoral.”

Därför är aposteln så angelägen: ”Utsläck inte Anden!” ”Låt er uppfyllas av Ande!” Och Jesus intygar att Gud ger Andens gåva åt den som ber om Anden. När de första kristna bad, om att Guds rike skulle komma och att hans vilja skulle ske, var det så intimt förknippat med bönen ”kom helige Ande” att några grekiska handskrifter har det som en formulering i Fader vår. Bönen om Andens närvaro var djupt förankrad i deras hjärtan och erfarenhet.

Därför: Kom du käre, gode, helige Ande. Kom till Jesus kyrka, församlingar, varje enskild kristen, till var och en av oss som just nu ber.