Sök
  • boris158

Tvivlaren och bekännaren Första söndagen efter påsk

Joh 20:19–31 Uppståndelsens vittnen


Du Tomas var inte med. Därför har du alltid fått kallas för Tvivlaren.

Jag vill hellre kalla dig för den första bekännaren. Låt mig berätta varför.

Javisst, du tvivlade ordentligt. Om man ens kan kalla det tvivel. Du

räknade nog inte alls med möjligheten att Jesus skulle leva. Sannolikhetsprocenten

var noll. Så uppfattar jag åtminstone dina provokativa

ord om att du vill sätta fingret i såren i Jesus händer och din hand i Jesus

sida. Det var mer än snudd på oförskämdhet. Du överdrev grovt och såg

allt som otänkbart.


Men egentligen är jag glad att du uttryckte det du innerst kände.

Du förträngde inte tvivlet. Du kunde ju ha låtsats tro för att få vara

med i gemenskapen. Du kunde också ha tackat för dig och lämnat fanatikerna.

Men det gjorde du inte. Du blev kvar med dina funderingar,

sådan du var.


Och tänk att du fick bli kvar! Har du tänkt på den möjligheten att

de övriga skulle ha bildat en grupp för de sant troende där allt ifrågasättande

skulle ha varit portförbjudet? De andra föll, tack och lov, inte för

frestelsen att bilda den ”sanna” och ”rena” gemenskapen. Du fick vara

med, sådan du var.


En hel vecka hade gått. Dörrarna var fortfarande stängda. Då händer

det, som du inte hade räknat med. Jesus var där. Dörrarna var stängda

på grund av rädsla. Fridshälsningen behövdes också den här söndagen.

Men nu fick du del av hälsningen tillsammans med de andra. Jag undrar

vad du hann tänka. En blandning av fruktan, bävan, förhoppning

och glädje måhända? Jesus vänder sig till dig. Du får hans specialmöte.

Han förringar inte ditt tvivel. Han går inte som katten kring het gröt

utan han tar tag i dina tidigare uttalanden och hjälper dig till tro. Mer

behövde han inte göra. Du behövde inte vidröra honom för att få dina bevis.

Du föll på knä och knäböjde inför honom och gav söndagen

efter påsk embryot till den kristna trosbekännelsen. ”Min Herre och

min Gud.” Jesus gudomligförklarad. Du, Tomas, satte igång den process

som ledde till att vår trosbekännelse skriven med blodig fjäderpenna till

ljudet av lejonens skri på Colosseum började formuleras. Därför vill jag

kalla dig för den första bekännaren – men inte den sista.


Jag är full av förundran och förvåning. Hann du alls tänka desto mer

på vad du egentligen sa? Varje morgon bekände du att Herren Gud var

en. Bara en. Det fanns ingen annan. Du kände till alla de verop som

drabbat dem som upphöjt sig till Gud eller tillbad en människa. Och nu

befann du dig på knä framför den Jesus du vandrat med i tre år. Sett,

hört, tagit på. Jag ser med förundran hur en bekännelse mot alla odds

växer fram. Ja, Gud är en, men Fader, Son och Ande.


Käre Gud

Hjälp oss att handskas med tvivlet på rätt sätt.

Otroshjärtat söker sig bort från dig.

Det vill aldrig finna, bara söka.

Tvivlet, att vilja, men inte kunna tro

bär vi ibland med en gnagande oro.

Tack för att vi inte behöver förtränga det

utan får ge utlopp för det. Till dig vill vi bära det.

Bevara oss Herre, från att skapa trosmiljöer

där tvivlaren känner sig ovälkommen.

Hjälp oss att leva en sådan gemenskap som gör att

du vill bekänna dig till den och där genom ditt ord

och din Ande uppenbarar dig för den som kämpar.

Så att allt flera skulle få ta del i trosbekännelsens jubel.

I Jesus namn.

3 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Redan här – inte ännu Fjärde söndagen efter påsk

Söndagens andakt kan du också lyssna på https://soundcloud.com/user-323989426 Rom 8:9–11 Himmelrikets medborgare i världen Livet är fullt av paradoxer. Det finns framför allt en paradox jag inte klara

Himlen. Vad är det? Tredje söndagen efter påsk

Joh 17:11–17 Guds folks hemlängtan Längtan är en stark drivkraft. Ibland kan vi ha glimtar av något som känns nästan fullkomligt. En blick hos ett nyfött barn, en soluppgång, ett kärleksmöte. Men när

En god själavårdare Andra söndagen efter påsk

1 Petr 2:2–25, Joh 21:15–19 Den gode herden Petrus skriver om Jesus som ”våra själars herde och vårdare”. Det var självupplevt. Under de tre åren med Jesus hade Petrus många gånger känt sig villrådig,