Tro är livsförvandling Reformationsdagen


Rom 5:1–11 Trons grund

Det är förunderligt hur begrepp kan urvattnas. I ett lutherskt land har vi

lärt oss att man får det rätt ställt med Gud, blir så att säga rättfärdiggjord

av tro utan gärningar. Och så tänker vi kanske att det gäller att tro på den

rätta läran och på syndernas förlåtelse. Bara man nu sedan orkar tro och

kan tro! Och så händer det förunderliga att tron, trots allt tal om att det

inte handlar om gärningar, blir en prestation.


Det kan till och med bli så att Jesus inte behövs. Man kan förkunna

syndernas förlåtelse som något man kan ta emot utan att egentligen

vilja ha att göra med Jesus överhuvudtaget. Budskapet blir att bara man

tror på syndernas förlåtelse, eller på sitt dop eller sin tro så är allt bra.

Livet blir därefter. Det blir som att köra en bil utan motor. Man försöker

själv skuffa fram bilen med sina egna krafter. Kontakten till troslivets

motor, Kristus, är bruten. Det blir tungt, tråkigt och instängt att vara

kristen. Eller så struntar man i bilen helt och hållet. Man är ju redan

framme och har sin sak säkrad.


Att bli rättfärdiggjord av tro är något annat. Det är uttryck för liv, kraft

och dynamik. Så var det för aposteln Paulus och så var det för reformatorn

Luther. Paulus var totalt hjälplös när han vid Jesusmötet låg i vägdammet

på väg till Damaskus. Han måste till och med ledas in i staden.


Den så tidigare självtillräcklige fariseen såg sig nu som den störste av

syndare. Jesus mötte honom som han var. Livsmötet förvandlade Paulus,

den tidigare terroristen, till en kärleksmissionerande apostel. Luther i sin

tur hade kämpat sig dödstrött i sina försök att vinna tron, rättfärdigheten

och frälsningen. Men så får han, i sin så kallade tornupplevelse, se att allt

det han har försökt kämpa sig till har han redan fått i Kristus. Han får

som ett barn ta emot. Han förlöstes i sitt inre. Nåden förvandlade.


Tron är inte en idé, att ha en åsikt. Tro är relation. En relation till Jesus.

Det är inte tron som ytterst rättfärdiggör oss! Det är Jesus. Vi tar emot

det som Jesus gjort för oss genom tro. Vi blir inte rättfärdiggjorda på

grund av att vi tror utan vi tar emot Jesus som Frälsare och det han gjort

för oss. Rättfärdiggörelsen är knuten till Jesus verk och person. Han

rättfärdiggör och är själv vår rättfärdighet. Tron kan sägas rättfärdiggöra

bara i den bemärkelsen att den innehåller, omfattar och äger den skatt,

som är den närvarande Kristus. Kristus är reellt närvarande genom tron.

Tro är en livsgemenskap, inte bara försanthållande. Vi får Kristus själv

som gåva, inte ”bara” syndaförlåtelsen.


Det är viktigt att se skillnaden. Annars får vi en tro på läran – inte

på Jesus. Tron blir en egenskap vi tror oss äga. Rättfärdiggörelsen blir

då ett logiskt försanthållande, inte att äga både Kristi person och hans

verk genom tron. Kvar återstår en billig nåd som med Bonhoeffers ord

“befriar oss från Kristus” och “utesluter efterföljelsen”. Men nu är nåden

dyr, den har kostat Gud allt, hans egen Son och den är samtidigt också

slutet på alla våra försök att med egna medel förtjäna den.


Tron blir dynamisk och livsförvandlande. För kärlekens makt att förändra

är starkare än allt annat. Gud ser med välbehag på en genom

tron rättfärdig människa. Hon är ren, fullkomligt härlig i Guds ögon,

accepterad, upprät(t)ad och Guds vän. Gud är glad i henne; hon är

visserligen syndare i sig själv men dock rättfärdig i Kristus.


Tack Gud för att

du i Jesus gjort det så

att jag har det rätt ställt med dig.

Tack för att iklädd Jesus rättfärdighet

är jag lika skön för dig som Jesus.

Genom honom, han som är min rättfärdighet och helgelse.


utdrag ur Boris Salo, Andaktsbok


2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Den fruktansvärda situationen i Ukraina sätter igång både, tack och lov, spontana hjälpaktioner men också funderingar. För min del är funderingarna tre till antalet. Tanken går förstås till ondskan. H