Sök
  • boris158

Kärlek Fastlagssöndagen


1 Kor 13 Guds kärleks offerväg


Fastetiden står för dörren. Vi öppnar dörren och möts av en klar, ren

och fräsch atmosfär av kärlek. Paulus ord om kärleken, kärlekens lov,

är som en frisk fläkt som vädrar bort det unkna och själviska kärleksbegrepp

som vi ständigt utsätts för. För kärleken är mer missförstådd än

något annat här i världen.


Vi hör om kärleken som en känsla. ”Jag känner för dig.” Man kan tala

om att älska choklad, att älska att se någon förödmjukad och däremellan

att älska på bordeller. I seriösa vetenskapsprogram kan kärleken mellan

man och kvinna beskrivas som ”en varm mycket stark positiv känsla för

någon, en känsla som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå”.

Pseudonymen Georg Sands vilseledande ord från 1800–talet citeras ofta.

”Man kan inte befalla över kärleken. Därför kan ingen förebrås för att han

blir förälskad, eller för att han upphör att älska.”


Jag läste Søren Kierkegaard och blev förvånad över min egen reaktion.

”Kärleken är en plikt, en uppgift, en kallelse”. Jag, impregnerad av

vår tids syn på kärlek, opponerade mig. Men så insåg jag: ”Så är det ju!”

Om kärleken är en känsla som kommer och far är Bibelns uppmaningar

till kärlek helt onödiga, ja felaktiga. Men Georg Sand hade fel. Det visar

Guds ord, tillika med hjärnfysiologi och erfarenhet. Kärlek är något man

kan lära sig och bli bättre på.


Javisst, förälskelsen är en känsla. En fin sådan. Men förälskelsen är inte

det samma som kärlek. Där förälskelsen blir beskrivningen av kärlek

och normen för vad kärlek är lever man farligt. Förälskelsen gör oss

blinda. Man skönmålar den andre, är ”drogad”. Hjärnfysiologin har

kommit underfund med att förälskelsen finns i den del av hjärnan där

vårt undermedvetna finns. Vi kan alltså inte rå över att den drabbar oss,

men vi kan förstås besluta oss för vad vi gör med den.


Kärleken däremot finns i de delar av hjärnan som har att göra med

handling, vilja och engagemang. Søren Kierkegaard hade rätt. Den är

en plikt. Vårt största uppdrag i livet är att älska Gud och vår medmänniska.

Jesus säger: ”Du ska älska”.


Kärlekens lov är porten in i fastetiden. Den är en härlig beskrivning

– inte av en romantisk kärlek – utan av en handlande, aktiv kärlek som

inte söker sitt, som uthärdar, som inte ger igen, som är seg, som kämpar

till slutet. Den är inte blind, den ser, den öppnar våra ögon för medmänniskan

och hennes behov. ”Den botar närsyntheten så att den andre

inte längre framträder suddigt. Den botar långsyntheten så att möjligheten

att komma nära en annan människa blir en välkommen inbjudan.”

(Eugene Peterson).


Och eftersom vi är skapade för kärlek påverkar det också vårt känsloliv.

Både när vi gör det som är kärleksfullt och låter oss älskas utsöndras de

goda hormonerna. Och omvänt. När vi gör det som är fel eller blir utsatta för kärlekslöshet aktiveras stresshormonerna i oss.


Kärleken är inget mindre än livets DNA, livets väsen. Därför är fastetiden

så viktig. Vi ser i Jesus den lidande kärleken personifierad. Vi låter

oss älskas för vi vet ... det var för vår skull han sade: ”Vi går nu upp till

Jerusalem”.


Fastetiden som öppnar sig hjälper oss att se vad kärlek är och

lär oss att älska. Kärlek lever av att kärlek se. Kärlek lever av att kärlek ge.


Paulus ord är radikala. Om vi sätter in nutida benämningar för det

han skriver får vi följande utmanande bön:


Helige Fader, all kärleks källa.

Fattas kärleken är all homiletik och retorik,

karismatik, dogmatik och diakoni,

ja, till och med martyriet ingenting värt.

Låt fastetiden bli en resa där vi förvandlas

av din kärleks offerväg.

Genom Jesus, din kärlek till, för och i oss.

3 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Glad förvaltare Tionde söndagen efter pingst

1 Petr 4:7–10 Trofast förvaltning av Guds gåvor Jag blir glad då jag tänker på henne. Och hon var glad. Som pensionär hade hon på ett oväntat sätt fått nytt innehåll i sitt liv. Hon hade fått ett arv

Trångt, men rymligt

Nionde söndagen efter pingst Matt 7:13–14 Sanning och sken Ord och bilder kan börja leva sitt eget liv utanför det sammanhang där de hör hemma. Och det kan innebära att budskapet går om intet. Jesus u

Påklädd och avklädd

Matt 17:1–8 Kristus förhärligad Jesus var samtidigt Gud och människa. Han var inte ibland det ena och ibland det andra. Utan att upphöra att vara Gud avstod han från det som hör det gudomliga till. In