Matt 21:1–9 Din konung kommer i ödmjukhet
Under mina tio år i Helsingfors kunde jag inte undgå att reflektera över
Mannerheimstatyn vid huvudgatan i huvudstaden. Stolt och reslig sitter
marskalken på en ståtlig stridshäst. Statyn påminner kommande
generationer om en viktig tid i landets historia.
När man besöker Jerusalem och befinner sig på Olivberget kan man
ibland få erbjudandet att rida på en åsna ned för Olivberget mot stadens
centrum. Vid mitt första besök i Israel blev det aldrig av, så när tillfället
gavs den andra gången passade jag på. Det gav mig många tankar. Jag
bär fortfarande på upplevelsen av att fötterna nästan nådde till marken!
Ett kroppsminne för livet. En åsna ger ingen hög plattform. Jesus valde
medvetet en åsna för sitt intåg i huvudstaden. Det var både uppseendeväckande
och avslöjande.
Uppseendeväckande? Javisst. Romarrikets medborgare kände till
seden att krigsherren kom ridande på en ståtlig krigshäst med fångar i
släptåg. Vi kan vara säkra på att de första kristna möttes av skratt och
förlöjliganden när de presenterade sin Herre. Men trots allt berättar
de om att Jesus från Nasaret kom inridande i huvudstaden på en åsna.
Varför? Jo, därför att det hänt. Trovärdigt i allra högsta grad.
Avslöjande? Javisst. Jesus proklamerar genom valet av fortskaffningsmedel
sin avsikt. Hans karaktär kommer fram på samma sätt som våra
fordon också kan säga en hel del om ägaren. Ibland kan ju till och med
bilen likna chauffören på samma sätt som hunden kan avspegla sin
husse! Jesus val av åsna visar hans karaktär och avsikt. De som granskade
den ridande gestalten blev nog inte klara över vad de såg. En
målmedveten man, engagerad, ja, det såg de. Men det syntes fortfarande
att han hade gråtit. De såg leendet och hans glädje över barnens
lovsångsrop blandat med en skarp blick mot templet.
Jesus befinner sig i en helt annan dimension än de makthavare som
måste hävda sig. Han är med profetens paradoxala ord segerrik i sin
ödmjukhet och ringhet. (Sakarja 9:9)
Jesus är en helt annorlunda kung. ”Hosianna, Hosianna, hurra, hurra”
– vad Jesus är bra! Ja, han är bäst. Eller som min dåvarande sjuåring så
finurligt skrev på en teckning: ”Jesus är bäst, pappa är präst.” Och ändå
– de som hyllade honom visste inte vad Jesus hade i tankarna. De gav
honom Messiasropet, men de förstod ännu inte hurudan Messias han
var. Då skulle de ha ropat ännu innerligare ur hjärtats djup. För ordet
hosianna betyder egentligen ”fräls oss”, ”hjälp oss”.
Advent. Vet vi egentligen vad vi håller på att förbereda? Folket hade
glömt vad hosiannaropet riktigt handlade om. Hur är det med vårt
adventsfirande? Det är så mycket som vill ta över. Julen är redan utannonserad
och blir snabbt bortrealiserad innan den ska börja på riktigt.
Men advent behövs om det ska bli jul på riktigt. Den kyrkliga traditionen
ger oss nu fyra veckor av förberedelse inför festen. När vi tar del av
den lilla fastan, som advent också kallas, blir prioriteringarna klarare. Vi
inser att Jesus inte kommer i den yttre glansen och prakten utan till den
som ropar ut sitt hosiannarop ur hjärtats djup. Låt oss be när vi tänder
det första ljuset i adventsljusstaken:
Helige Gud
Hosianna, ingen är som du.
Tack för att du hör vårt hosiannarop.
Kom och hjälp oss, rädda oss, befria oss
också under det här nya kyrkoåret.
I Jesus namn.
Ur Boris Salo, Andaktsbok
Comments