I samband med jordfästningar möts man ofta av en kombination av ödestro och kristen tro. "Det var nog meningen att han/hon skulle dö? Det finns en mening med allt som sker. "Jag förstår tanken, den kan kännas om en tröst när livet känns svårt. Men i förlängningen blir det så destruktivt. Man får egentligen inte sörja, man borde egentligen tacka den som förorsakat i berusningstillstånd en dödsolycka, inga säkerhetsbälten behövs osv. Jag är så tacksam över att få vara kristen. Den kristna tron bejakar både verkligheten och ger hopp mitt i det svåra. På vilket sätt? 1. Jo, livet har en mening. Gud vill livet 2. Allt i livet har inte en mening. Bibeln förtäljer att livet har gått sönder syndafallet och det bekräftas varje dag i tillvaron. Det frigör sorgen. 3. Det kan bli en mening också i det svåra när vi räknar med Guds möjligheter och Jesus seger över ondskan. Han har själv stått vid en kär väns grav och gråtit i över dödens existens, men också besegrat den. 4. Vi ser fram emot Jesus ankomst och den dag när Guds vilja ska ske i allt. Till dess fortsätter vi att be: tillkomme ditt rike och låt din vilja ske!
コメント