Joh 11:1–44 Jesus ger liv
Det är en av Bibelns vackraste meningar. Den kortaste meningen. (Joh
11: 35) En mening som väcker och frigör känslor när livet är som svårast.
Jesus är på begravning. Egentligen så hann han inte till den. Han kom
för sent, men ändå inte. Berättelsen rymmer mycket. Uteblivet bönesvar.
Anklagelser mot Gud. Guds kallelse i den mörkaste sorg. Och så
den korta meningen: ”Jesus grät”. Vad jag är tacksam över den.
Lasaros, en kär vän till Jesus hade dött. Systrarna, Maria och Marta
hade bett: ”Kom, din vän är sjuk.” Men Jesus kom för sent. Marta och
Maria sörjer på olika sätt. Sorgen har många ansikten. Maria bara sitter.
Hon orkar inget annat. Marta springer på. Det är hon som ordnar allt.
Men båda anklagar de Jesus.
Jesus går ut till graven. Då händer det. Jesus faller i högljudd gråt.
Hela hans kropp skakar av sorg. Varför? Han sörjde en god vän. Jesus
upplever dödens grymma verklighet. Jag antar att han kände sorg blandad
med vrede. Han vredgas över att döden finns, denna hemska fiende
till livet, som definitivt klipper av vänskapsband.
Jesus handlande frigör fördämningar i vårt inre. Vi får bejaka det som
gått sönder, sörja och vara arg. Luther skriver ärligt om sin sorg när hans
tvååriga dotter Magdalena hade dött: ”Jag blev herre över fadersmärtan
i hjärtat endast genom att jag knotade och grälade på döden. Så har
vreden lindrat mina tårar. Jag hade henne mycket kär. Men döden ska få
sitt straff tillsammans med honom som fört den in i världen.”
Jag tänker på änklingen som frågade om han höll på att bli tokig när
han ibland gick ner i källaren och skrek ut sin ilska. ”Nej”, svarade jag. Om
man förtränger ilskan och vreden så får psyket och kroppen lida. Sjukvården
talar om ”brustet-hjärta-syndromet”, som har samma symptom som
en hjärtattack och kan vara livsfarlig. Den psykiska pressen leder till höga halter av stresshormonerna adrenalin och noradrenalin. Förträngningar
på det psykiska och andliga planet kan bli till kroppsliga dito.
”Mika befriade mannen till att gråta” (översatt till svenska) kunde
man läsa på löpsedlarna. Den finländska formulaföraren Mika Häkkinen
hade dragit sig avsides och gråtit ut besvikelsen över att motorn
igen krånglat. Tidningen intervjuade också några andra kändisar och
menade att Häkkinen genom sin gråt hade frigjort den finländska av
vinterkriget förfrusna mannens känsloliv! Saken i sig var fin. Men Jesus
var 2000 år före.
Gråten är viktig. Den öppnar bokstavligt talat kanalerna. Till livet. Tårögd
kan man småningom ta till sig ett annat kort ord. Orden till änkan
i Nain: ”Gråt inte” (Luk 7:11–16). Eller som Marta säger till Maria:
”Mästaren är här och kallar dig till sig.” Herren står vid vår sida och går
in i sorgeprocessen.
Marta såg det inte. Hon anklagade Jesus. Hon hade honom som är uppståndelsen
och livet bara en meter ifrån sig! Hoppet, de stora möjligheterna
fanns mycket närmare än hon trodde. Så är det alltid när vi kommer
inför Gud med våra frågor. Han som gick in i dödens smärta står
vid vår sida, med önskan att frigöra fördämningarna som hindrar livet.
Så kunde också Luther sen skriva till en kär vän som förlorat sin
hustru: ”Sörj därför som ni har orsak att göra. Men Guds nåd är bättre
än liv. En liten tid sörjer vi, sedan ska vi gå in i den glädje dit min
Magdalena och din kära hustru gått.” Eller som mitt fyraåriga barnbarn
tröstade mig när jag skulle besöka en döende släkting. ”Moffa, sen när
du dör, så får du ju träffa henne, så du behöver inte vara lessen.”
Hjälp oss att sörja
men inte sörja,
som den som är utan hopp.
Comentarios