Gråt och ändå inte Sjuttonde söndagen efter pingst


Joh 11:1–44 Jesus ger liv

Det är en av Bibelns vackraste meningar. Den kortaste meningen. (Joh

11: 35) En mening som väcker och frigör känslor när livet är som svårast.

Jesus är på begravning. Egentligen så hann han inte till den. Han kom

för sent, men ändå inte. Berättelsen rymmer mycket. Uteblivet bönesvar.

Anklagelser mot Gud. Guds kallelse i den mörkaste sorg. Och så

den korta meningen: ”Jesus grät”. Vad jag är tacksam över den.


Lasaros, en kär vän till Jesus hade dött. Systrarna, Maria och Marta

hade bett: ”Kom, din vän är sjuk.” Men Jesus kom för sent. Marta och

Maria sörjer på olika sätt. Sorgen har många ansikten. Maria bara sitter.

Hon orkar inget annat. Marta springer på. Det är hon som ordnar allt.

Men båda anklagar de Jesus.


Jesus går ut till graven. Då händer det. Jesus faller i högljudd gråt.

Hela hans kropp skakar av sorg. Varför? Han sörjde en god vän. Jesus

upplever dödens grymma verklighet. Jag antar att han kände sorg blandad

med vrede. Han vredgas över att döden finns, denna hemska fiende

till livet, som definitivt klipper av vänskapsband.


Jesus handlande frigör fördämningar i vårt inre. Vi får bejaka det som

gått sönder, sörja och vara arg. Luther skriver ärligt om sin sorg när hans

tvååriga dotter Magdalena hade dött: ”Jag blev herre över fadersmärtan

i hjärtat endast genom att jag knotade och grälade på döden. Så har

vreden lindrat mina tårar. Jag hade henne mycket kär. Men döden ska få

sitt straff tillsammans med honom som fört den in i världen.”


Jag tänker på änklingen som frågade om han höll på att bli tokig när

han ibland gick ner i källaren och skrek ut sin ilska. ”Nej”, svarade jag. Om

man förtränger ilskan och vreden så får psyket och kroppen lida. Sjukvården

talar om ”brustet-hjärta-syndromet”, som har samma symptom som

en hjärtattack och kan vara livsfarlig. Den psykiska pressen leder till höga halter av stresshormonerna adrenalin och noradrenalin. Förträngningar

på det psykiska och andliga planet kan bli till kroppsliga dito.


”Mika befriade mannen till att gråta” (översatt till svenska) kunde

man läsa på löpsedlarna. Den finländska formulaföraren Mika Häkkinen

hade dragit sig avsides och gråtit ut besvikelsen över att motorn

igen krånglat. Tidningen intervjuade också några andra kändisar och

menade att Häkkinen genom sin gråt hade frigjort den finländska av

vinterkriget förfrusna mannens känsloliv! Saken i sig var fin. Men Jesus

var 2000 år före.


Gråten är viktig. Den öppnar bokstavligt talat kanalerna. Till livet. Tårögd

kan man småningom ta till sig ett annat kort ord. Orden till änkan

i Nain: ”Gråt inte” (Luk 7:11–16). Eller som Marta säger till Maria:

”Mästaren är här och kallar dig till sig.” Herren står vid vår sida och går

in i sorgeprocessen.


Marta såg det inte. Hon anklagade Jesus. Hon hade honom som är uppståndelsen

och livet bara en meter ifrån sig! Hoppet, de stora möjligheterna

fanns mycket närmare än hon trodde. Så är det alltid när vi kommer

inför Gud med våra frågor. Han som gick in i dödens smärta står

vid vår sida, med önskan att frigöra fördämningarna som hindrar livet.


Så kunde också Luther sen skriva till en kär vän som förlorat sin

hustru: ”Sörj därför som ni har orsak att göra. Men Guds nåd är bättre

än liv. En liten tid sörjer vi, sedan ska vi gå in i den glädje dit min

Magdalena och din kära hustru gått.” Eller som mitt fyraåriga barnbarn

tröstade mig när jag skulle besöka en döende släkting. ”Moffa, sen när

du dör, så får du ju träffa henne, så du behöver inte vara lessen.”


Hjälp oss att sörja

men inte sörja,

som den som är utan hopp.



5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Den fruktansvärda situationen i Ukraina sätter igång både, tack och lov, spontana hjälpaktioner men också funderingar. För min del är funderingarna tre till antalet. Tanken går förstås till ondskan. H

Luk 11:14–23 (Mark 9:17–29) Jesus segrar över ondskans makter Skulle Jesus ha haft rum i dagens kyrka? Debattens vågor skulle gå höga om de händelser som evangelisterna berättar om skulle äga rum mit

Luk 7:36–50 Bön och tro Tänk om en lättfotad barbröstad kvinna skulle komma stortjutande in i kyrkan och där knäböja med alla de andra vid nattvardsbordet! Det är något av det som händer i texten om k