Sök
  • boris158

En god själavårdare Andra söndagen efter påsk


1 Petr 2:2–25, Joh 21:15–19 Den gode herden

Petrus skriver om Jesus som ”våra själars herde och vårdare”. Det var

självupplevt.


Under de tre åren med Jesus hade Petrus många gånger känt sig villrådig,

men Jesus hade fört honom vidare ut på nya, okända, gröna betesmarker

och till friskt vatten som han inte ens visste om. Men så dräptes

herden och fåren skingrades. Petrus själv förvillade sig i förnekelsens

snår med dess plågsamma sår. Han höll på att förblöda. Livssaften och

livsviljan rann ur honom. Tron på Gud, tron på livet och tron på sig själv

begravdes med Jesus. Vad hjälpte det att Jesus levde när Petrus var död?

Förnekelsen hängde som en tung slöja i form av självgrämelse och självfördömelse.

Det så stora självförtroendet var som bortblåst. Tilltron till jaget var borta. Självkänslan var skadad. Vad kunde Jesus ha för nytta av en sådan som han? Vad fanns nu att leva för? Man måste väl återgåtill det gamla fiskandet igen.


Men vad hjälpte det? Allt påminde ändå om det Petrus varit med om.

Livet hann ikapp honom. Det förflutnas mönster går igen. Det var på

den här sjön han kallats av Mästaren. Liksom den gången (Luk 5:1–10),

ingen fisk den här natten heller. Tankarna mal på. Det förflutna spökar.

Hinner ikapp. Också om Jesus lever, så kan det inte vara som förr.

Men så händer det. Någon står på stranden, på Petrus ”livsstrand”. Personen

ropar och frågar om de har fått någon fisk. Igen var fiskelyckan

som bortblåst. Det förflutna ger sig till känna. Han hör uppmaningen att

kasta ut på högra sidan om båten. Också nu som då fylls näten. Nu var

han en syndare liksom då. Kamraten bekräftar de inre tankarna: ”Det är

Herren”. Petrus impulsiv som vanligt plumsar i. Skyndar sig och möts av

en koleld. Han kan inte undgå att känna den inre smärtan från kolelden

på översteprästens gård.


Tänk om man skulle få en scanning av Petrus hjärta och hjärna! Pulsen,

tankeverksamheten gick hög. Vad ville Mästaren säga med det här?

”Hämta några fiskar!” Av Mästarens egen fångst, det var ju han som

sagt var de skulle kasta ut nätet. ”Kom och ät.” Han erbjuder gemenskap.

Han ger bröd och fisk. Det fanns mat för en frusen och skadad själ.

Men ännu var helande processen inte klar. Jesus helar såret genom

att leda Petrus både till den första kallelsen och till elden vid översteprästens

gård. Men det viktigaste återstår. Jesus ställer frågor som rör vid

pudelns kärna. Tre själavårdande frågor, en fråga för varje förnekelse.

”Har du mig kär, älskar du mig mer än ... de andra?” Det vågade Petrus

inte påstå, han hade ju flytt som de andra.


Petrus har bara ett svar på de tre frågorna. ”Du vet Herre, du känner

mig bättre än jag själv gör. Du vet, jag har dig kär.” Petrus får förlåtelse

och förnyat förtroende. ”Följ mig.” “Var en herde för mina får.” Det är

som om Jesus skulle säga: Kom ihåg Petrus, de är inte dina, de är mina.

Fiskarnas antal avslöjade missionsuppdraget som väntade Kristi kyrka.

Inte att undra på att Petrus i samma brev prisar Gud för att han i sin

barmhärtighet genom Jesus uppståndelse fött oss till ett levande hopp

(1 Petr 1:3) och uppmanar de äldste att hängivet och utan tvång vara

herdar för hjorden. (1 Petr 5:2–3) Allt var självupplevt.


Barmhärtige Gud

du som i Jesus Kristus är vår gode herde, som

inte fördriver, utan enar den splittrade hjorden

inte stöter bort, utan uppsöker de förlorade

inte slår, utan förbinder det sargade

inte förkastar, utan stärker de svaga.

För oss i bet och till friskt vatten

genom honom, Jesus Kristus, vår gode herde.


Utdrag ur Salo, Andaktsbok



3 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Redan här – inte ännu Fjärde söndagen efter påsk

Söndagens andakt kan du också lyssna på https://soundcloud.com/user-323989426 Rom 8:9–11 Himmelrikets medborgare i världen Livet är fullt av paradoxer. Det finns framför allt en paradox jag inte klara

Himlen. Vad är det? Tredje söndagen efter påsk

Joh 17:11–17 Guds folks hemlängtan Längtan är en stark drivkraft. Ibland kan vi ha glimtar av något som känns nästan fullkomligt. En blick hos ett nyfött barn, en soluppgång, ett kärleksmöte. Men när

Tvivlaren och bekännaren Första söndagen efter påsk

Joh 20:19–31 Uppståndelsens vittnen Du Tomas var inte med. Därför har du alltid fått kallas för Tvivlaren. Jag vill hellre kalla dig för den första bekännaren. Låt mig berätta varför. Javisst, du tviv