1 Petr 2:2–25, Joh 21:15–19 Den gode herden
Petrus skriver om Jesus som ”våra själars herde och vårdare”. Det var
självupplevt.
Under de tre åren med Jesus hade Petrus många gånger känt sig villrådig,
men Jesus hade fört honom vidare ut på nya, okända, gröna betesmarker
och till friskt vatten som han inte ens visste om. Men så dräptes
herden och fåren skingrades. Petrus själv förvillade sig i förnekelsens
snår med dess plågsamma sår. Han höll på att förblöda. Livssaften och
livsviljan rann ur honom. Tron på Gud, tron på livet och tron på sig själv
begravdes med Jesus. Vad hjälpte det att Jesus levde när Petrus var död?
Förnekelsen hängde som en tung slöja i form av självgrämelse och självfördömelse.
Det så stora självförtroendet var som bortblåst. Tilltron till jaget var borta. Självkänslan var skadad. Vad kunde Jesus ha för nytta av en sådan som han? Vad fanns nu att leva för? Man måste väl återgåtill det gamla fiskandet igen.
Men vad hjälpte det? Allt påminde ändå om det Petrus varit med om.
Livet hann ikapp honom. Det förflutnas mönster går igen. Det var på
den här sjön han kallats av Mästaren. Liksom den gången (Luk 5:1–10),
ingen fisk den här natten heller. Tankarna mal på. Det förflutna spökar.
Hinner ikapp. Också om Jesus lever, så kan det inte vara som förr.
Men så händer det. Någon står på stranden, på Petrus ”livsstrand”. Personen
ropar och frågar om de har fått någon fisk. Igen var fiskelyckan
som bortblåst. Det förflutna ger sig till känna. Han hör uppmaningen att
kasta ut på högra sidan om båten. Också nu som då fylls näten. Nu var
han en syndare liksom då. Kamraten bekräftar de inre tankarna: ”Det är
Herren”. Petrus impulsiv som vanligt plumsar i. Skyndar sig och möts av
en koleld. Han kan inte undgå att känna den inre smärtan från kolelden
på översteprästens gård.
Tänk om man skulle få en scanning av Petrus hjärta och hjärna! Pulsen,
tankeverksamheten gick hög. Vad ville Mästaren säga med det här?
”Hämta några fiskar!” Av Mästarens egen fångst, det var ju han som
sagt var de skulle kasta ut nätet. ”Kom och ät.” Han erbjuder gemenskap.
Han ger bröd och fisk. Det fanns mat för en frusen och skadad själ.
Men ännu var helande processen inte klar. Jesus helar såret genom
att leda Petrus både till den första kallelsen och till elden vid översteprästens
gård. Men det viktigaste återstår. Jesus ställer frågor som rör vid
pudelns kärna. Tre själavårdande frågor, en fråga för varje förnekelse.
”Har du mig kär, älskar du mig mer än ... de andra?” Det vågade Petrus
inte påstå, han hade ju flytt som de andra.
Petrus har bara ett svar på de tre frågorna. ”Du vet Herre, du känner
mig bättre än jag själv gör. Du vet, jag har dig kär.” Petrus får förlåtelse
och förnyat förtroende. ”Följ mig.” “Var en herde för mina får.” Det är
som om Jesus skulle säga: Kom ihåg Petrus, de är inte dina, de är mina.
Fiskarnas antal avslöjade missionsuppdraget som väntade Kristi kyrka.
Inte att undra på att Petrus i samma brev prisar Gud för att han i sin
barmhärtighet genom Jesus uppståndelse fött oss till ett levande hopp
(1 Petr 1:3) och uppmanar de äldste att hängivet och utan tvång vara
herdar för hjorden. (1 Petr 5:2–3) Allt var självupplevt.
Barmhärtige Gud
du som i Jesus Kristus är vår gode herde, som
inte fördriver, utan enar den splittrade hjorden
inte stöter bort, utan uppsöker de förlorade
inte slår, utan förbinder det sargade
inte förkastar, utan stärker de svaga.
För oss i bet och till friskt vatten
genom honom, Jesus Kristus, vår gode herde.
Utdrag ur Salo, Andaktsbok
Comments