Luk 2:41–52 I Guds hus
Guds hus – vad är det? Vi tänker spontant på kyrkobyggnaden. Jesus
gick med Maria och Josef upp till templet. När de efter mycket om och
men hittade tolvåringen i templet hör de honom säga med förvåning i
rösten: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” Jesus kopplade
samman Guds närvaro med en plats, templet. Det var där som Guds
shekinah, Guds härlighet brukade uppenbara sig. Så tänkte en äkta jude.
Tjugo år senare. Samme Jesus påstår något oerhört. Han själv är templet.
Där han är finns Guds härlighet. Där två eller tre samlas i hans namn
är han med sin skekinah närvarande. Oberoende av var man samlas.
Ytterligare drygt tjugo år. Paulus skriver till människor som var vana
att se templet som något av det mest värdefulla som fanns på jorden.
Man förknippade templet i Jerusalem med Guds närhet, närvaro och
härlighet. Och ändå, eller rättare sagt just därför, ropar aposteln ut till
de kristna: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande?”
(1 Kor 6:19) Och med stor förundran frågar han den kristna gemenskapen
samma sak: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?!” (1 Kor 3:16)
Paulus var inte ensam om den insikten. Petrus skriver att de Jesustroende
inte bara är som kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk
utan också ett andligt husbygge. (1 Petr 2:4–10) Något mera radikalt
kan man inte tänka sig! Byggnaden, templet i Jerusalem var inte mer det
viktiga. Templet är inte en plats. Det är människor.
1500 år senare. Reformatorerna med Luther i spetsen gav en klassisk
definition: ”Kyrkan är samfundet av de heliga, som i sanning tror på
Kristi evangelium och har Guds helige Ande.” Eller också sagt: ”Kyrkan
är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten
rätt förvaltas.” Kyrkan är inte en institution, inte en organisation,
inte ett speciellt samfund, inte sakramenten och inte prästerskapet. Kyrkan
är människor och en gemenskap. Men inte vilken gemenskap som
helst utan en gemenskap som bärs av evangeliet och sakramenten.
Ytterligare 300 år. Den danske skalden N F S Grundtvig skriver om
Guds hus. Hans psalm handlar om kyrkobyggnaden som stått i århundrade
efter århundrade. Han uttrycker tacksamhet över byggnaden med
tanke på allt det som där händer. Men så så bränner det till i psalmens
tredje vers.
Vi är Guds kyrka, Herrens hus,
uppbyggt av levande stenar,
där under korsets milda ljus,
dopet och tron oss förenar.
Om vi ock möttes endast två,
bygga han vill och bo ändå
hos oss med hela sitt välde.
(Psb 165:3)
Två hundra år senare. I dag. Du är kyrkan. Och jag. Men framför allt
tillsammans.
(Utdrag ur Salo, Andaktsbok. Boken innehåller också uppslag för veckans olika dagar med möjlighet till fördjupning av veckans tema. Kan beställas via ViBoSas webshop.)
Comments