Livshoppet Tjugotredje söndagen efter pingst
Ef 4:25–32 Förlåt varandra
Han berättade om hur han förstört sitt liv och också själv blivit svårt
misshandlad. När olyckskamraterna såg livsförvandlingen, hans väg ur
misären och hans vilja att förlåta tändes hoppet hos dem. Hoppet om
något bättre, något nytt. Och visst är det så?! Utan förlåtelse är livet
kört.
Vi gör bort oss. Vi skadar livet, det fina och heliga som Gud tänkt. På
så många sätt. Andras liv, men också vårt eget. Vi gör synd. Vi har misslyckats.
Vi bär på skuld. Och det mår ingen bra av. Helt enkelt därför
att vi är skapade till relation. Varje gång vi gör fel mot livet utsöndras
stresshormoner. När samvetet blir smutsigt drabbas också våra celler
av den inre miljöförstöringen. Skulden suger krafter ur oss, är en energitjuv,
gör livet tungt. Okej, visst kan vi generalisera, bortförklara och
förneka. Men skulden finns där. Den tränger sig allt djupare i vårt psyke
och vår kropp. Påverkar och styr livet. Hoppets väg är att ta livet och
sitt människovärde på allvar. Att inse sitt ansvar. Att reda upp det som
går att reda upp. Att be om förlåtelse. Att inte be om förlåtelse är att
riva den bro vi ska gå över. Att bygga hinder.
Men också motsatsen finns. Andra har skadat oss. Andra har gjort oss
illa. Vi blöder på grund av sår som andra gett. Sår gör ont när vi påminns
om något liknande. Vi undviker situationer och människor. Och vi ger
omedvetet igen. Såren kan vara olika och många. De kan finnas redan
när man föds. Det finns nyfödda som fötts med blåmärken på kroppen
eftersom mamman misshandlats under graviditeten. Hur många föds
då inte med psykiska sår? Småbarnstiden kan ge sår; om man inte blir
sedd, hörd, bekräftad och accepterad. Skolgården, arbetslivet och en
skilsmässa kan ge sår. Och det förunderliga händer att man känner sig
skyldig, misslyckad och full av skam fastän man inte gjort något fel.
Hur gå vidare? Förträngningens och förnekandets väg kan verka lockande
i ett febrilt försök att skydda sig för smärtan. Men också då får både
psyket och kroppen lida. Förr eller senare kommer signalerna, kanske i
form av depression eller utmattning, på att något är som det inte ska
vara. Vägen till helande börjar öppna sig när man vågar inse att något
hänt som var fel och man ger sig rätt att vredgas över det som hänt.
Och så kommer vändningen. Man tar beslutet att förlåta. Att vägra att
förlåta är att bygga sig ett fängelse och frivilligt gå in i det. Men att ta
beslutet att förlåta, ja, det är att i stället för att vara offret bli en segrare.
Och livskraften och livsenergin återvänder.
Att be om förlåtelse och att förlåta är alltid ett val. Vi lägger ner våra
känslor och väljer hoppets väg. Vi praktiserar bönen Fader vår och
ber om förlåtelse och förlåter. Vi inser att vi behöver be både Gud och
människor om förlåtelse. Vi inser att vi inte har någon rättighet att
räkna med Guds förlåtelse om vi själv inte vill förlåta. I Jesus namn
förlåter vi den som skadat oss. Skulden, ja, den flyr fältet när vi ber om
förlåtelse och tar emot Guds. På samma sätt ger den falska skammen
och skulden vika när vi förlåter den som gjort oss illa.
"Att förlåta är inte en handling i svaghet.
Det är en handling som fordrar mycket mod.
Att förlåta betyder att släppa ”fri”.
Den du släpper fri är dig själv.
När du förlåter betyder det inte att du glömt.
Det innebär endast att du släppt ditt beroende
av den oförrätt du anser dig åsamkats av någon
eller av dig själv och därför inte längre plågas av bitterhet.
Allt vi behöver för att kunna förlåta är viljan att göra det.
Gud sköter resten …" (okänd)
Comentarios