23 s e pingst , Förlåt varanrda



Livshoppet Tjugotredje söndagen efter pingst

Ef 4:25–32 Förlåt varandra


Han berättade om hur han förstört sitt liv och också själv blivit svårt

misshandlad. När olyckskamraterna såg livsförvandlingen, hans väg ur

misären och hans vilja att förlåta tändes hoppet hos dem. Hoppet om

något bättre, något nytt. Och visst är det så?! Utan förlåtelse är livet

kört.


Vi gör bort oss. Vi skadar livet, det fina och heliga som Gud tänkt. På

så många sätt. Andras liv, men också vårt eget. Vi gör synd. Vi har misslyckats.

Vi bär på skuld. Och det mår ingen bra av. Helt enkelt därför

att vi är skapade till relation. Varje gång vi gör fel mot livet utsöndras

stresshormoner. När samvetet blir smutsigt drabbas också våra celler

av den inre miljöförstöringen. Skulden suger krafter ur oss, är en energitjuv,

gör livet tungt. Okej, visst kan vi generalisera, bortförklara och

förneka. Men skulden finns där. Den tränger sig allt djupare i vårt psyke

och vår kropp. Påverkar och styr livet. Hoppets väg är att ta livet och

sitt människovärde på allvar. Att inse sitt ansvar. Att reda upp det som

går att reda upp. Att be om förlåtelse. Att inte be om förlåtelse är att

riva den bro vi ska gå över. Att bygga hinder.


Men också motsatsen finns. Andra har skadat oss. Andra har gjort oss

illa. Vi blöder på grund av sår som andra gett. Sår gör ont när vi påminns

om något liknande. Vi undviker situationer och människor. Och vi ger

omedvetet igen. Såren kan vara olika och många. De kan finnas redan

när man föds. Det finns nyfödda som fötts med blåmärken på kroppen

eftersom mamman misshandlats under graviditeten. Hur många föds

då inte med psykiska sår? Småbarnstiden kan ge sår; om man inte blir

sedd, hörd, bekräftad och accepterad. Skolgården, arbetslivet och en

skilsmässa kan ge sår. Och det förunderliga händer att man känner sig

skyldig, misslyckad och full av skam fastän man inte gjort något fel.


Hur gå vidare? Förträngningens och förnekandets väg kan verka lockande

i ett febrilt försök att skydda sig för smärtan. Men också då får både

psyket och kroppen lida. Förr eller senare kommer signalerna, kanske i

form av depression eller utmattning, på att något är som det inte ska

vara. Vägen till helande börjar öppna sig när man vågar inse att något

hänt som var fel och man ger sig rätt att vredgas över det som hänt.

Och så kommer vändningen. Man tar beslutet att förlåta. Att vägra att

förlåta är att bygga sig ett fängelse och frivilligt gå in i det. Men att ta

beslutet att förlåta, ja, det är att i stället för att vara offret bli en segrare.

Och livskraften och livsenergin återvänder.


Att be om förlåtelse och att förlåta är alltid ett val. Vi lägger ner våra

känslor och väljer hoppets väg. Vi praktiserar bönen Fader vår och

ber om förlåtelse och förlåter. Vi inser att vi behöver be både Gud och

människor om förlåtelse. Vi inser att vi inte har någon rättighet att

räkna med Guds förlåtelse om vi själv inte vill förlåta. I Jesus namn

förlåter vi den som skadat oss. Skulden, ja, den flyr fältet när vi ber om

förlåtelse och tar emot Guds. På samma sätt ger den falska skammen

och skulden vika när vi förlåter den som gjort oss illa.


"Att förlåta är inte en handling i svaghet.

Det är en handling som fordrar mycket mod.

Att förlåta betyder att släppa ”fri”.

Den du släpper fri är dig själv.

När du förlåter betyder det inte att du glömt.

Det innebär endast att du släppt ditt beroende

av den oförrätt du anser dig åsamkats av någon

eller av dig själv och därför inte längre plågas av bitterhet.

Allt vi behöver för att kunna förlåta är viljan att göra det.

Gud sköter resten …" (okänd)

6 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Den fruktansvärda situationen i Ukraina sätter igång både, tack och lov, spontana hjälpaktioner men också funderingar. För min del är funderingarna tre till antalet. Tanken går förstås till ondskan. H

Luk 11:14–23 (Mark 9:17–29) Jesus segrar över ondskans makter Skulle Jesus ha haft rum i dagens kyrka? Debattens vågor skulle gå höga om de händelser som evangelisterna berättar om skulle äga rum mit

Luk 7:36–50 Bön och tro Tänk om en lättfotad barbröstad kvinna skulle komma stortjutande in i kyrkan och där knäböja med alla de andra vid nattvardsbordet! Det är något av det som händer i texten om k