12 sönd e pingst. Två män på väg från templet


Jag ser Fariseus. Han går från templet med stolta och självsäkra steg.

Han hälsar till höger och vänster och noterar den aktning han har. Han

vet, han är inte som de andra. Han tar lagen och templet på allvar. Han

är ingen tjuv, lögnare eller svikare. Han är nöjd med sig själv. Stunden

i templet gjorde honom gott. Han känner en tillfredsställelse över det

han gjort, som när man utfört ett välförrättat jobb. Om alla andra skulle

vara som han skulle det inte vara något problem. Han fastar inte bara

på försoningsdagen utan två dagar i veckan. Han ger tionde också av

de minsta kryddor som finns att hitta. Men vad gör den där tullindrivaren

här i templet egentligen? Tänk att sådana som han smutsar ner det

heliga. Bäst att inte gå så nära honom. Man kan ju bli tvungen att utföra

reningsriterna på nytt.

Jag ser Publicanus. Blicken är riktad mot marken. Han ser skymten

av Fariseus i ögonvrån, men vågar inte titta upp. Han hade kommit

till templet med blytunga steg. Han märker hur folk tittar och drar sig

undan som om han skulle vara spetälsk. Han gör sig så liten som möjligt.

Ångesten, skulden är svår. Han möter Guds rättfärdighet och Guds

måttstock, inte sin egen. Han är medveten om att han inte har uppfyllt

kraven. Hans kropp är ett enda ”Herre förbarma dig”. Men något händer.

Stegen känns litet lättare. Kroppen håller på att få en ny hållning.

Det var som om det onda som han bar på gav vika. Han känner på sig

att hans rop inte har varit förgäves. Han har mött förbarmande. Han

vågar så smått börja lyfta på blicken. Benen får ny spänst.


På vägen hem – de möter varsin ovän

Fariseus ser sin ärkefiende, en av saddukeerna, på långt håll. Han kopplar

på allt vad han har av extra krafter och försöker sig på en så avspänd

hälsning som möjligt. Samtalet går i smickrandets tecken och fördömanden

över tullindrivarens fräckhet. När han väl blivit av med duken börjar han umgås med tankarna om hur han ska avslöja vilken bedragare den personen egentligen är.


Publicanus ser också sin ovän, just han som sårat Publicanus många

gånger. Det började egentligen redan när de gick i lärdomsskola i synagogan.

Inte kunde ju Publicanus rå för att hans ena hand var skadad

från födelsen. Men ständigt fick han höra att det var Guds straff över

honom och hans föräldrar. Han går rakt fram och ser till sin överraskning

att mannen är bedrövad. Publicanus hör sig fråga vad som har

hänt. Han får höra att ett barnbarn fötts med ett skadat ben. Frågan

är om barnet någonsin kommer att kunna gå. Det blev ett förunderligt

samtal på stigen mellan klipporna.


På väg från templet – de kommer hem

Fariseus stiger över tröskeln med en stark övertygelse om att det måste

bli annorlunda i hemmet. Mera ordning och reda. Han måste få hustrun

på andra tankar. Hon måste bli annorlunda om han ska fortsätta. Det

finns ju andra kvinnor, hon som han träffat här om kvällen var inte så

illa. Hustrun måste nog uppfylla sina plikter mot honom. Och barnen

– om det fortsätter så här blir han utskämd, ja, utskrattad i hela byn.

Vad ska folk säga? Han rätar på sig och fylls, som han tycker, av en helig

vrede när han kliver över tröskeln.

Publicanus blir allt gladare ju mer han närmar sig hemmet. Han gläds

när han tänker på sin hustru. Inte har han varit någon exemplarisk man.

Det är nog dags att be henne om förlåtelse och visa henne uppskattning

och värde. Helt enkelt låta henne känna sig som kvinna – inte bara

som en hushållsassistent, dörrmatta eller madrass. Och barnen – visst

behöver de honom. Han fylls av glädje över att få vara far. Pappas famn

behöver de. Det börjar han märka allt mer. Med spänning och iver böjer

han sitt huvud och går genom dörren.


Två män på vägen hem – hur såg det ut sen, i deras hem?



1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Den fruktansvärda situationen i Ukraina sätter igång både, tack och lov, spontana hjälpaktioner men också funderingar. För min del är funderingarna tre till antalet. Tanken går förstås till ondskan. H

Luk 11:14–23 (Mark 9:17–29) Jesus segrar över ondskans makter Skulle Jesus ha haft rum i dagens kyrka? Debattens vågor skulle gå höga om de händelser som evangelisterna berättar om skulle äga rum mit

Luk 7:36–50 Bön och tro Tänk om en lättfotad barbröstad kvinna skulle komma stortjutande in i kyrkan och där knäböja med alla de andra vid nattvardsbordet! Det är något av det som händer i texten om k