Är du med eller inte? Uppbrottets söndag


Matt 25:1-13 Vaka!

Natten väcks av ropet man väntat på: Brudgummen kommer! Festen

börjar! De tio till det yttre så lika flickorna söker sina facklor och gör sig

redo att ta emot brudgummen. Så lika de är – men ändå så olika. Fem

kom innanför, fem blev utanför.


Jesus liknelse om de fem förståndiga och fem oförståndiga jungfrurna

lämnade säkert ingen oberörd. Bilden av bröllopet var bekant. Det var

fest att få vara med. Det var en stor tragedi att lämnas utanför och dessutom

på grund av egen dårskap.


Liknelsen lämnar inte heller oss oberörda. Ibland kan man som textutläggare

känna att man bara skulle vilja låta texten stå som den är.


Budskapet kan inte sägas klarare: man kan bli utanför. Men något ska

vi säga. De gick alla ut för att möta brudgummen. Det är fint att få vara

med. Det är fint att få vara döpt och med i en kristen församling. Men

liknelsen säger dock klart: Det handlar inte bara om att vara med.

”De blev alla dåsiga och föll i sömn”. Det är i sig en skön mening.

Herren fordrar inga andliga armhävningar och det omöjliga av oss.


Fem var kloka och fem var oförståndiga. De dåraktiga hade gått ut bara

med den olja som råkade finnas i facklorna. Som att åka iväg på en

okänd båtfärd utan reservtank. De kloka tog oljekärl med sig. Oljan är

i Bibeln en symbol för Anden. De kloka säger med katekesens ord: ”Jag

tror att jag inte av mitt eget förnuft eller min egen kraft kan tro på Jesus

Kristus, min Herre, eller komma till honom; utan den helige Ande har

kallat, upplyst, helgat, behållit ...” De kloka vill ha Andens olja i hjärtats

kärl; de oförståndige vill skapa en egen tro och leva det kristna livet i

egen kraft. Och det bränslet räcker inte så långt.


”Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.” Javisst, tron delar vi med

varandra. Tron, den vill vi vittna om, men ändå – det går inte att leva

på och av andras tro. Här hjälper inte fädernas tro och traditioner hur

goda de än är. Brudgummens stämma är alltid personlig. ”Se, jag står vid

dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren ska jag gå

in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20)


Det heliga allvaret i de glädjerika bilderna om bröllop och fest kommer

vi inte undan. Om han, som gett sitt liv för oss förgäves måste

knacka på vår dörr så skall vi i vår tur en dag förgäves bulta på dörren

till himmelriket och tvingas höra: ”Jag känner er inte.”


Jesus ord om förberedelse och vaksamhet är uttryck för omsorg och kärlek

till oss var och en. Han vill inte att någon ska stå utanför. När är

vi då redo att möta tillvarons Herre? Svaret är lika enkelt som viktigt:

När du lever med honom idag. Lika självklart som den förlovade flickan

vill umgås med sin blivande brudgum. Frieriet är redan avklarat. Han

har bekräftat sin kärlek till dig och mig i sitt fullkomliga utgivande liv

och i sin död när han led för all vår sömnaktighet på syndens område.

Han, brudgummen förskjuter ingen som kommer till honom. ”Den som

kommer till mig honom kastar jag aldrig ut” intygar han.


Kom helige Ande med ditt ord

krossa det självsäkra hjärtat

väck det som sover

och trösta det som anfäktas

så att vi alla vakar och lever

nu som den stora dag då Jesus kommer


text ur Boris Salo, Andaktsbok

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Den fruktansvärda situationen i Ukraina sätter igång både, tack och lov, spontana hjälpaktioner men också funderingar. För min del är funderingarna tre till antalet. Tanken går förstås till ondskan. H